Drömmar

A dream of a new Tyr

2011-07-28T01:10:00.001+02:00

My name is Nuabu Berusa, and I write this down to preserve the memory of one of the most important events in the region of Tyr. This is the first year of the Liberation, and the Tyrant King is dead.

Sorcerer-King Kalak is dead, and the people of Tyr rejoice, for a new era of our city has begun. Old stories tell of a time when the Sorcerer-King brought civilization to a village and founded the mightiest city-state since the Green Age. They tell of a time when the Sorcerer-King protected his people from the Dragon of Tyr, and staved off starvation with his mighty arcane knowledge. These stories mean little to our people, because no living man in Tyr can remember anything other than blood and slavery and human sacrifices.

Alas, the Tyrant King is now dead, and the future brings many promises. For the first time in history, a Tyrian senate rules over the city, with representatives from all the noble families and merchant houses and both of the Liberators in the center. From the stairs of the Ziggurat, Ta-Anari of Yaramuke announced his new name, Shamash of Tyr, and he declared the intention of again making Tyr the greatest city in the region and spreading democracy to the other city states. At the Gate of the Golden Tower, Innayana of Altaruk became Ishtar of Tyr and announced the freeing of all the slaves in the city and water for everyone. Promises that have up until now never been possible even in the wildest dreams of madmen. It is truly a remarkable time we have ahead of us.

But as I write this from the tower of the Berusa estate, dark smoke pillars can be seen in the horizon, and distant sounds of weapons clashing can be heard from the Warrens. Many of the Tyrants templar followers did not give up when their sorcerer-liege died, and are now putting half of the Valley to the torch. The order has still not been restored in the city even now, two weeks since the Liberation, and criminal thugs and the cutthroat business of the merchant houses lead to more bloodshed than ever before. It is rumored that Hamanu of Urik has started marching towards Tyr with his army, and it is known that Sorcerer-Kings can be bested by no man. But then, only two weeks ago, a Sorcerer-King was slain in the sands of the Arena by just one man. People whisper that the end is near for the Sorcerer-Kings domination in the world. After the death of a Tyrant, anything is possible.

This I write in the first year of the Liberation. My name is Nuabu Berusa, and I am the last chronicler of the old Tyr, and the first chronicler of the new.

Vem är Herr Jakobsson?

2011-01-02T02:17:00.003+01:00

Vi har att göra med en Amund som tar sig vatten över huvudet i Göteborg. Eller den unga Anna, Nattflickan, som bor i det där lilla obetydliga samhället någonstans i Bohuslän och allra helst bara vill kunna ge sig ut och springa med sin bästa vän, Den Svarta Hingsten. För att inte tala om problemen som Madele har i framtidens Paris, som med nosande militärstyrkor i hälarna tvingas ta hjälp av desperata flyktingar från Afrika för att överleva medan hon egentligen bara vill se regnskogarna i Amazonas, eller kanske den Kinesiska Muren, eller Big Ben i London, eller... Vi spolar vidare i de enorma textmassorna och finner störtförälskade bagarlärlingar, mystiska tvillingar, lindormar under berömda nöjesfält, MONSTER UNDER SÄNGAR, monster i skogen, monster på vinden, monster i lillasysters rum, mobbare, mobboffer, siare som jobbar i Feskekörkan, religiösa och eremitiska vapensmeder, Alzheimerspensionärer, bergakungar och kylskåpstroner, androider in denial, en Lamia på besök till Skandinavien från det exotiska Grekland, Satmaror, supersociala professionella hackare, och såklart denna gäckande Herr Jakobsson.

Maria har utmanat mig på att skriva tre NaNoWriMo-ransoner imorgon för att få slut på mitt brädspelssurfande. Planen är att skriva på min episka prolog om tvillingarna Kyra och Dai och Imperiet Terani, men för att skriva så mycket på en dag behöver i alla fall jag några generella riktlinjer för vad som kommer att dyka upp under dagen. Vet jag vad som ska skrivas kan jag klämma tvåtusen ord på en timma utan för stora problem, men ska man hitta på samtidigt landar man snarare på femhundra. Därför sitter jag här och ska planera, men jag fastnade visst i mina gamla ofärdiga romaner. Och det är fantastiskt rolig läsning.

Jag har mycket att göra, kort sagt, och nu blev jag inspirerad. Över till Rosaline Bell, i en galax nära dig.

Gott nytt år!

2011-01-01T14:58:00.004+01:00

Gott nytt 2011! Jag och Maria firade tolvslaget på Theodor-Heuss Brucke, och tjosan, det var fucking kaos och hur coolt som helst! I Tyskland är det fortfarande lagligt att köpa smällare och fyrverkier, och det har tyskarna tagit fasta på. Alla sprang omkring med tändare och smällare i handen och kastade överallt, ned på gatan från femte våningen, i de ekande Altstadt-gränderna, och det var så många fyrverkerier i luften att det kändes som värsta krigszonen. Jag har aldrig gillat hemköpta fyrverkerier eftersom det liksom aldrig går upp mot de arrangerade i Göteborg eller Uddevalla, men det här var något alldeles extra. Superfint!

Det här året har jag såklart en massa nyårslöften med saker som jag ska få gjorda. 2011 kommer att vara året då jag får min första artikel publicerad. Det är alldeles säkert. Sen ska jag se till att skriva regelbundet, inte mycket men regelbundet, säg 2000 ord i veckan. Jag ska börja simma en gång i veckan (eftersom jag fortfarande har ett skadat knä att tänka på), och spela brädspel en fast dag i veckan. Små saker som borde vara görbara att ta hand om. Det kommer utan att tvekan bli ett minst lika bra år som 2010 var!

Jag saknar redan de ömma novemberfingrarna

2010-11-01T00:38:00.007+01:00

Det är nu fyrtio minuter över midnatt, och Nanowrimo 2010 har precis gått av stapeln. Tre år i rad har jag nu vid den här tiden suttit och skrivit fingrarna av mig, men tyvärr ser det ut som att årets reservade Nano-papper kommer att fortsätta vara blanka ett tag till. Det känns riktigt tomt just nu, men jag har mycket annat att sysselsätta mig med så länge.

Jag har sen det sista inlägget hunnit flytta till Tyskland och arbetat mig igenom en ansenlig hög med tyska byråkratpapper. Heidelberg är supervackert (spana in Marias Heidelblogg för bilder och info!) och kul och allt är bra, men en doktorandtjänst innebär mycket tid och energi. Nu i November och December blir det besök till Duisburg och Braunschweig, och jag är vid det här laget tillräckligt mycket proffs på stoftiga planetdiskar för att kunna börja göra nytta. Något som innebär mycket kul och intressant jobb men också rätt lite tid till annat.

Jag har i alla fall en episk berättelse på G som ska skrivas så fort jag får själslig ro. Det blir heliga äktenskap, syskonkärlek och avundsjuka, högförräderi och svek, kristallstäder, tropiska stadsstater och mycket annat i det teokratiska imperiet Terani. Vi tänker oss solbrända krigare i bronspansar och krökta shamshirer, dekadenta palatiner i palats av guld och ädelstenar, långsträckta kuster vid smaragdgröna hav och en djupt brinnande insikt att det någonstans finns en Moder som skapade allt och fortfarande vakar över Teranis folk.

Det ska bli skitkul att få sätta tänderna i vad som förhoppningsvis kommer att bli den mest storslagna romanen hittills :)

Terani

2010-07-05T17:50:00.004+02:00

NaNoWriMo 2010 kommer att bli min första riktiga fantasy sedan högstadiet. Handlingen utspelar sig i Terani, Kristallimperiet, där föreningen mellan den världliga makten hos Septarkens lydfurstar blandas med den andliga makten hos deras makar, Modern Tigis prästinnor. Vad är ödet för en ofruktsam ung kvinna vars största plikt i livet är att förse Imperiet med gudomliga furstebarn? Södern bryter ut i oroligheter när handeln med de fria staterna plötsligt sinar, och i Kristallstaden sägs det att Blodsfrun fött Septarken två söner i samma kropp. Ett uråldrigt rike är på väg att falla i kaos.

När jag nu äntligen fick en ursäkt för att rita en karta så fick jag ju passa på. Kartan är gjord med hjälp av denna excellenta guide. Dessvärre blev färgerna något underliga i konverteringen från psd till jpeg, men jag kände mig tvungen att lägga upp den nu även om det fortfarande finns saker kvar att fixa till. Klicka gärna på bilden för förstoring.

Leiden och Heidelberg

2010-02-23T20:43:00.004+01:00

Har visst blivit lite blogguppehåll, märker jag, men det är så det går när det är mycket att göra, och de sakerna dessutom är rätt så rejält viktiga. Det är nu inte långt kvar tills presentationen av mitt Masterprojekt, som jag lagt ner snart ett år på. Datumet är spikat till 31:a maj. Jobbjobb.

Februaris projekt är intervjuer till doktorandplatser nu till höst. Förra veckan var jag i Leiden, Holland, och intervjuades för tre olika platser. Fantastisk stad, trevliga människor och bra arbetsvillkor. Ser lovande ut!

I detta nu sitter jag på ett hotellrum i Heidelberg för intervjurunda nummer två. Har sju intervjuer som ska göras från imorgon till fredag, de flesta till Max-Planck-Institut für Astronomie uppe på ett högt berg över själva stan. Kom hit idag, och har hunnit med en liten löparrunda i den tiogradiga hettan (15 grader varmare här än Lund!), samt traskat runt i den finare delen av stan. Det är riktigt snyggt här också, får sägas, i alla fall när man traskar runt i själva stadskärnan.

Det här med att få en doktorandplats går åt båda hållen. Det är inte bara jag som blir intervjuad för att se om jag passar på platsen, utan även jag som ska få en möjlighet att avgöra om det är något jag vill pyssla med de närmaste tre-fyra åren. Dessutom spelar handledarens trevlighet roll, staden och landet, arbetsvillkoren (lönen!) och arbetspotentialen för Maria som ska haka på.

Det blir spännande att se hur det här kommer att avlöpa, kort sagt.

Nya eskapader i Dalsländerna

2010-01-19T21:29:00.003+01:00

Dalsländerna är en märklig plats. Våra rätt självutnämnda hjältar har hunnit med att tampats med åtskilliga drakdyrkande kobolder, två fasansfulla drakar, giftiga ormar, lömska fågelfän, svärande sjömän och en säck med andra hemska bestar. De har snurrat runt i alvsamhällen, värdshus, grottor, arenor, fartyg, övergivna dvärgstäder och mörka gruvor.

Historien är ett glatt virrvarr som i mitt huvud är fullständigt nedlusat av underliga överdrifter och mystiska komplotter. Sa jag att Bjarve Bard idag räddade livet på den reinkarnerade halvguden och tillika Devan Arborn? Det är sant, alldeles själv, mot dussintals hemska fågelbanditer och med bakbundna händer. Han är en i sanning mäktig gestalt, den där Bjarve Bard.

Årets första rollspelstillfälle i Dalsländerna. Tummen upp!

Doktorander i stjärngosseskrudar

2009-12-13T22:10:00.002+01:00

Eller, nä.

Tänkte bara säga att jag fortfarande lever, och att jag jobbar på för fullt med det sista som ska fixas med universitetslivet innan jul. Lite finlir på Masterdraften, (extremt) lite småpill med ALVA, massor med CV-skrivande och ansökande till doktorandplatser rundom i världen (med eller utan Luciatraditioner) och meckande med exoplanetkursen. Tusen gånger fullt upp, kan jag lova.

Dessutom sitter jag och väntar på redigeringskopian av Nattflickan som skickades från USA förra veckan. Mer om det när jag har fått den :)

50 000 ord, 30 dagar! Jag vann!

2009-11-29T20:44:00.005+01:00

Woeeeeej! Jag är mannen! NaNoWriMo 2009 resulterade i en stenhård vinst, vilket är min 2,5:e totalt. November har varit tuff; mycket att göra och lite tid att göra det på. Ändå har jag lyckats med att skriva 1700 ord, eller 6 romansidor, per dag. På en månad blir det över 50 000 ord, och 170 romansidor. Höll jag samma tempo under ett års tid skulle jag kunna fylla upp ett helt pocketställ enbart med mina egna böcker. Superballt, men inte heller annat än rimligt, för jag är ju ganska ball. Det har inte varit simpelt att balansera mellan arbete och nanoskrivande, men det gick ju till slut. Hade jag inte haft så mycket att göra så hade jag nog kunnat klara av säkert 100 000 ord. Känslan kan sammanfattas typ så här:

Supermegaläcker!

Nattflickan har varit fantastiskt kul att skriva på, men i vanlig ordning efter en månads NaNoWriMo så är den långtifrån klar. Jag ska försöka ta mig tid till avslutandet under våren, när allting fortfarande är färskt i huvudet. December ska först spenderas på att göra allt jag inte hann med att göra under månaden som gått, men det stora målet får bli att planera upp de resterande kapitlen så att jag kan sätta mig ner och bara superflytskriva när jag väl får skrivarenergin tillbaka.

Nu ska jag sätta mig ner och... inte skriva ett litet tag. Det kommer att vara riktigt, riktigt skönt.

Slutspurt

2009-11-22T01:13:00.003+01:00

Breakade precis 40 000 skrivna ord till Nattflickan. Fantastiskt gött, för det innebär att det är mindre än 10 000 kvar, och att jag för varje dag blir klar med en 10-20% av det totala behovet. Superkul!

Problemet är att jag nu har kommit in på outforskad terräng. I förrgår skrev jag klart det sista av det jag hade planerat från början, så nu har jag i två dagar improviserat för fullt. Det funkar ganska bra ur ett ordskrivarperspektiv, men jag vill ju samtidigt inte skriva planlöst på en story som jag senare skulle behöva ändra på. Vad som gäller nu är alltså att så fort som möjligt planera upp resten av storyn, bestämma ungefär vad varje kapitel ska innehålla.

Jag hoppas att jag hinner göra det imorgon, men det kommer att bli lite knapert med tid. Jag har lovat att vara med på lite brädspel i Nöbbelöv, samt måste fixa en del saker till mitt Mastermöte på måndag, samt skriva ytterligare en dagsranson med Nano-ord. Men det kommer väl att fungera, antar jag, för jag har inte så mycket till alternativ. Det blir en stressig dag.

Nattflickans ordmoln

2009-11-20T22:10:00.002+01:00

Nu är det dags för dagens Nanotid, men först tänkte jag lägga upp ett ordmoln av Nattflickans första kapitel. Det är ett ganska familjebaserat kapitel, vilket kanske syns (och nej, varken Slaktaren eller Gubben är med i familjen, men de får vara med på ett hörn ändå).

Dancer är död. Länge leve Dancer!

2009-11-18T01:42:00.007+01:00

60 timmars spelande (plus minst 10 omladdade timmar under alla svåra strider) och 1,5 veckor senare så är hjälten Dancer död och ärkedemonen besegrad. Fantastiskt spel. Helt enkelt fantastiskt. Jag hade kanske hoppats på lite längre sidquests för ens följeslagare, och den sista biten av storyn kändes något hastad, men det är i princip det...

Dragon Age kan inte få annat än topp-betyg. Slutet drog dock ner något. Hade det fortsatt som det började hade det varit årtusendets bästa spel, men nu får det sitta trångt på guldtronen tillsammans med Baldurs Gate 2.

Dancer, jag saluterar dig! Jag är säker på att du kommer att återvända från Fade när tiden för hjältar återigen är inne.

Nattflickan breakar 30 000!

2009-11-15T22:09:00.002+01:00

Skrivandet går framåt, och nu är jag klar med Novembers värsta svårigheter! Det innebär att jag har tagit mig igenom den trögaste skrivarperioden, och med god marginal dessutom. Prima ballerina!

Jag är nästan, nästan klar med Annas uppväxt nu, så alla karaktärer är introducerade och settingen är utstakad. Nu kommer den riktiga utmaningen, och det blir att göra hennes tid i högstadiet lika intressant som jag har fått ihop det i huvudet. Här kommer ytterligare ett litet utdrag, efter att Anna blivit överfallen i sin säng av Jägaren och Stryparen, och nu är på jakt efter dem för att kunna sova säkert i framtiden.

Dörren in till Trean gled upp ljudlöst för hennes hand. Treans rum var något mindre än hennes eget, och fullkomligt överbelamrat med leksaker i alla former och färger, fast så här dags såg det ut som om någon doppat precis allting i en svart färgburk. Här i dörröppningen kunde hon inte se skymten av dockan, men hon visste att den måste finnas här någonstans. Det kände hon på sig. Om hon inte såg sig omkring tillräckligt kanske hon skulle bli överrumplad av den lilla varelsen, och vem vet vad den skulle hinna göra med henne innan Gubben lyckades slita bort den?

Där. På sängen, intill Treans kudde. Att den bara kunde med att gömma sig i hennes egen lillasysters rum! Hon smög fram så tyst hon bara kunde, och det var ganska tyst, det! Hon såg sig om bakåt för att försäkra sig om att Gubben var kvar hos henne, och såg honom stående i dörröppningen. Så det här var hennes egen strid, tyckte han? Då skulle hon visa honom att hon inte var så hjälplös som han trodde.

Bara ett par meter kvar. Trean låg med ryggen mot dem, och verkade sova tungt. En och en halv meter. Hon hade nog inte studerat dockan i detalj förrän nu, för hennes lillasyster hade så många leksaker överallt, och fick fler för varje dag som gick kändes det. Det var en sån där klassisk docka i plast med brunlockigt hår ned till axlarna, böjbara leder och ögonlock som åkte upp och ned när man lutade på den. Anna hade själv haft en liknande innan hon blivit stor. En meter. Strax utom räckhåll. Hon böjde sig framåt för att lyfta upp den, men plötsligt öppnades de röda ögonen och Stryparen flög upp mot henne som om den varit ivägskjuten av en kanon.

Den träffade henne i ansiktet, och Anna snubblade baklänges ned på golvet intill lillasysterns säng och gjorde sitt bästa för att hålla Stryparen borta från hennes ansikte. Den lilla dockan var snabb, och flera gånger brände det till på kinderna när de vassa klorna kom förbi hennes gard. Hon försökte få tag i den på samma sätt som hon gjort under överfallet, men den verkade ha lärt sig till den här gången och lyckades synligen enkelt undvika hennes utfall.

Då rullade Anna runt på sidan, drog Stryparen med sig, och när den lilla dockan kämpade för att återfå balansen gav hon den en rejäl smäll med sin knytna näve, som skickade dockan rakt in i sängkarmen. Anna var snabbt efter den, tog ett fast tag i överkroppen och började spontant dunka den allt vad hon hade mot sängens träkant. Stryparen ringlade sig och spretade under hennes grepp, men lyckades inte komma loss. Anna fortsatte att drämma in den i kanten, gång på gång på gång på gång. Det återkommande ljudet ekade mellan de belamrade väggarna, men Anna vågade inte sluta.

Plötsligt avbröts hon av ett skrik, och rätt som det var så satt Trean upp i sängen och tittade på henne med en förskräckt blick. Den där blicken fick Anna att komma av sig, och den trasiga dockan gled ur hennes grepp och slog ned i golvet med en liten duns.

21 576 gånger asch

2009-11-09T23:59:00.003+01:00

Här skrev man som en vild gnu för att få bort den fula röda nanoräknarstapeln, och sen går den rackarns NaNoWriMo-hemsidan ner lagom till när jag skulle uppdatera wordcounten. Jaja, dagens ordantal ligger i alla fall på 21 576 och motsvarar 2400 ord per dag i genomsnitt. Här nedan kommer ett litet utdrag (som vanligt alldeles oredigerat):

En vecka efter Stupet träffade hon Gubben igen. Det var på väg hem från skolan, och hon pulsade hem genom skogen på sin hemliga lilla stig genom ett tjockt lager av nyfallen snö när han plötsligt stod där framför henne. Han såg fullständigt likgiltig ut, precis som om ingenting hade hänt sen de träffades senast. Anna däremot, var riktigt arg, och hon hade väntat på det här samtalet alldeles för länge.

”De tror att det var jag som knuffade honom! Varför gjorde du så för!”

”Jag gjorde ingenting. Det var ju du som knuffade honom.”

”Försök inte med mig!” Hon kunde knappt hålla gråten från halsen. ”Jag såg dig!”

”Ok, ok, det var jag. Men försök inte säga att du inte ville det innerst inne.”

”Det spelar ingen roll! Nu tycker ingen om mig längre. Inte ens mamma och pappa! Jag ska få gå till en psykolog!” Det var ingen mening med att hålla tillbaka tårarna, för det hade ändå inte hjälpt. Det var snart alldeles kallt på hennes kinder, och det var minusgrader i luften som gjorde att tårarna snabbt frös till is på hennes overall.

Gubben sjönk tillbaka i skuggan av en trädstam. Hans klohand kröktes runt en kvist och knäckte den tankspritt mitt itu. ”Han kommer inte att kunna gå riktigt på väldigt lång tid. Kanske inte i hela sitt liv. Visst förtjänar han det? Vad hade du tänkt få ut av balanserandet vid Stupet annars? Respekt? Du kommer aldrig få någons respekt.”

”Jag vet! Jag vet att han inte kommer att kunna gå! Och ja, hade jag fått bestämma hade han gärna fått bryta tungan så att jag slapp höra hans äckliga röst också. Men dom trodde att det var jag! Ingen tycker om mig längre!”

”Det var oundvikligt. Du höll på att förlora dina tjejkompisar i vilket fall. Ingen vill vara med någon som dig. Tro mig, jag vet.” Han höll upp sina missbildade händer framför hennes ansikte och gav henne ett brett flin som blottade de ojämna, svarta huggtänderna.

”Inte så konstigt om du knuffar ner folk från stup.”

”Det gjorde precis du med.”

”Inte på riktigt! Det var ju inte jag! Det var du!”

"Det vet ju bara du. Vad gör det för nytta då?”

Hon var så arg att hon inte kunde hålla sig längre, utan skyndade fram till honom och började slå mot honom med knutna nävar. Men hon träffade inte ett enda slag, för hans händer sköt ut som huggormar och tog ett hård tag om hennes handleder.

”Jag gjorde dig en tjänst med den där pojken.” Hans röst väste precis som en huggorm också. ”Du är skyldig mig en tjänst som jag kan kräva av dig när som helst. Precis som med Satmaran.”

”Jag bad ju inte om det! Då gills det inte!” Hon försökte slita sig loss, men hans grepp var stenhårt. Armarna kändes som de skulle gå sönder vilket ögonblick som helst.

Han svor till och stötte undan henne, skickade henne baklänges ut på stigen igen. ”En tjänst är en tjänst.”

Sedan vände han sig om och begav sig bort från stigen, och ut bland de snötyngda grenarna. Hon låg kvar i snön och såg hans rygg långsamt avlägsna sig. En halvminut senare var hon helt ensam igen, och hon ville bara gråta ännu mer, men tårarna hade tagit slut.

Mitt namn är Dancer...

2009-11-08T18:56:00.003+01:00

... och på min bröllopsdag dödade de min man och våldtog min bästa vän. Ändå riskerar jag varje dag mitt liv för att rädda Ferelden från undergång. Vad gör det mig till? En hjälte.

En jobbig vecka senare...

2009-11-08T18:44:00.003+01:00

Den här veckan har varit tung. För några veckor sedan blev jag ombedd att hålla ett prat om mitt masterprojekt för delar av den teoretiska astrofysikgruppen, vilket jag gjorde under onsdagen, och dagen därpå hjälpte jag till när vi fick besök av sju danska potentiella framtida masterstudenter, vilket jag gjorde i form av ytterligare ett prat om mitt masterarbete tillsammans med lite allmänt om Gaia-satelliten. De två praten, tillsammans med en javalabb som också den var under onsdagen, resulterade i en enormt trög vecka fram till torsdag.

Nu på torsdag ska jag hålla ett prat om planetmigration, tillsammans med en femsidig rapport, och jag började med den idag. Plus att jag borde se till att rollspelandet i Calimshan blir av snart, plus att jag fick Dragon Age i torsdags. Om Dragon Age fortsätter likadant som det började, så tror jag faktiskt att det knuffar ner Baldurs Gate 2 från tronen, och intar det högsäte som tidernas bästa datorspel förtjänar. Och det är riktigt, riktigt bra, men mer om det senare.

Nanon går faktiskt riktigt bra, trots den jobbiga veckan. Som man kan se på Nanoräknaren till höger ligger jag väl inom det gröna, och har alltså på en vecka lyckats skriva över 20 000 ord (motsvarandes 2500 ord per dag, där 1667 är rekommenderat). Sjukt kul, och det flyter på bra som fasiken också. Klämmer mellan 1000 och 1500 ord i timmen när jag väl hinner sätta mig ner, och det känns faktiskt som det är relativt bra ord också.

Om jag nu bara överlever planetmigrationerna så tror jag nog att livet i November ska kunna bli en riktig fest.

Dagens tal: 10 079

2009-11-02T23:56:00.003+01:00

10 079 ord skrivna. Det motsvarar mer än 20% av målet, och det på två dagar. Det är fullständigt vansinnigt, och det var lika kul idag som det var att sätta igång med allting igår, och gick ungefär lika snabbt när jag väl lyckades få tiden att sätta mig ner vid datorn. Förberedelser, kan vi konstatera, hjälper något fantastiskt, och det gör det även att ha ett superspännande tema att skriva på. En kombination av dem båda är ett vinnande koncept :)

Dagens skiss-utdrag blir kort:

Skolan gick ganska bra nu. Det hade faktiskt blivit bättre efter de första månaderna, och hon hade några hon kunde leka med på rasterna. Emilia och Sara framförallt, för dom gillade ändå inte att vara ute och leka på lekplatsen, och om dom stannade kvar i klassrummet tillsammans med Anna slapp dom ha fröken tjatandes på dem. Anna förstod att det var en stor anledning till att de ofta var med henne, men hon tyckte ändå att de hade väldigt roligt tillsammans, så det var inget större problem. De brukade rita tillsammans, stora teckningar på de största papprena som fröken kunde hitta, som de sedan tejpade ihop till jättestora teckningar med skogar och blommor och hus och bilar och hästar, Sara gillade hästar, och hundar och simhallar och mammor och pappor och drottningar och prinsar. Det var jätteskoj, och en av dem blev så fin att fröken bad om att få sätta upp den på väggen.

I tvåan lärde hon sig att multiplicera och dividera och lärde sig att säga äppel och haus och Maj nejm iss Anna på engelskan. Det var väldigt roligt. Ibland fick hon ta med Emilia och Sara hem till sig så att de kunde göra läxor och se på film tillsammans. Dom var väldigt avundsjuka på hennes fina målarstativ hon fått på sin åttaårsdag. Emilia sa att hon skulle bli konstnär när hon blev stor, och då skulle hon ha precis ett sånt stativ som Anna hade.

Sen kom sommarlovet innan trean, och då gick Annas värld sönder.

Nattflickan: Ett utdrag

2009-11-02T00:04:00.003+01:00

En Nano-dag har gått, och resultatet är tusen meter över förväntan. Jag siktade på 5000 ord, trodde 3000, och landade på 7330. Det flyter på riktigt bra med skrivandet, kan vi konstatera, och faktum är att det känns roligare än något tidigare Nano gjort. Jag ser redan fram emot imorgon kväll när jag får vara med om ytterligare hemskheter med den stackars nattflickan Anna.

Här kommer i alla fall ett litet utdrag ur prologen. Märk dock att det här är direkt från snabbskrivarlandet, och att 90% av orden antagligen inte kommer att överleva December-redigerandet.

Den lilla vita papperstussen kom flygande genom luften, rakt emot henne. Hon såg den komma långt i förväg, men gjorde inga försök att undvika den. Det kladdiga pappret träffade henne på halsen, och studsade vidare ned på golvet. Till höger om henne hördes ett tyst fnissande, men hon gjorde sitt bästa för att inte låtsas om det.

Egentligen skulle man inte behöva vara med om sånt där, visste hon, men det fanns ingenting hon kunde göra för att stoppa det. Det var den första vanliga måndagen på höstterminen, och hennes sjätte skoldag totalt i högstadiet. Hennes klass var ny, en ihopblandning av mellanstadieklasserna från Viken och kanske en fjärdedel nya elever som kom utifrån. Ändå visste alla vem hon var, men inte för att hon var populär, utan för att hon var annorlunda. De som inte redan hade hört historierna om henne fick dem snabbt berättat för sig.

Hon var Nattflickan, tjejen som inte tålde solljus. Hon var så allergisk mot solen att hon inte kunde vara ute på dagen utan heltäckande tröja och keps, hur varmt det än var, och hon fick till och med dispens för att kunna vara inomhus på idrotten om det var för soligt. Hon var tjejen som trodde att hon var en vampyr, eller varulv, eller vampyrvarulv. Det var hon som hade knuffat Alex nedför Stupet i lågstadiet, så att han fick ligga på sjukhus i en vecka. Det var hon som hade dödat gubben Holms katt så sent som i våras. Spikat upp den på gubbens dörr, sade de, men den biten var faktiskt inte sann. Och hon hade inte dödat den heller. Inte egentligen. Om de bara kunde lyss…

Hennes tankar avbröts. ”Fint väder idag, eller hur, Anna? Hänger du med ner och badar sen?”

Hon såg inte vem det var som sagt det, ansträngde sig till sitt yttersta för att inte vrida på huvudet och titta efter. Men sen insåg hon att hon kände igen rösten. Det var Robban, hennes gamla bänkkamrat under våren i sexan. Hon hade tyckt om honom då, för de hade haft en tyst överenskommelse om att inte störa varandra. Nu hade han tydligen bestämt sig för att ändra på sin strategi. Högstadiet verkade ha den effekten på folk. De ändrade på sig, och allting blev farligare och obehagligare. Inte ens Robban hade klarat sig från att förändras, tydligen.

”Åh, nej! Förlåt, jag glömde! Vampyrer badar ju bara i badkar…”

Det var ju inte ens roligt, men hans ord åtföljdes ändå av rad skratt från högra sidan av klassrummet. Hon kostade på sig att vrida lite på huvudet, och fick syn på Robban som satt och tittade på två tjejer som gått i 6b. Nettan och Åsa trodde hon att de hette.

Amir från 6c stämde in bland rösterna. Han satt i bänken framför henne. “Vampyr va? Var har du gjort av huggtänderna?”

Hon önskade att det hade gått att sitta ännu längre bort från allting, men hon hade redan ryggen mot klassrummets bakersta vägg. Men det spelade ingen roll, ingenting hjälpte när allting drog igång. Det här hade hon varit med om förut, men nu i högstadiet var insatserna högre.

Amir fortsatte. ”Hon säger inte så mycket, den där. Kanske har fullt upp med att gömma dem. Ska vi bända lite och titta efter?”

Han gjorde en ansats att resa på sig, och tittade sig omkring på sina klasskamrater. Anna spände sig, beredd på det värsta. Nu hade de fått allas blickar på sig, men ingen verkade göra någon större rörelse för att sälla sig till Amirs påhitt. Plötsligt såg hon hur Robert började resa på sig, ivrigt påhejad av sina två tjejkompisar.

”Var har du gjort av din hjärna, Amir?” Var det verkligen hon som sagt det? Nu måste hon fortsätta. ”Det har jag alltid funderat över. Men du har väl ingen. Kanske om jag knuffade ned dig från något högt och tittade efter? Om jag bände lite…”

Hon ångrade sig genast. Hon skulle inte ha dragit upp Stupet. Om det var någon som inte hade trott på ryktena skulle han definitivt göra det nu. Amir svarade inte, utan tittade menande på de andra och vände ryggen mot henne. Robban sjönk dock tillbaka till sin stol, så lite positivt hade ju i alla fall kommit ut av det hela. Sedan gick pratet igång igen. Hade hon verkligen syftat på vad de trodde att hon hade syftat på? Ja, titta bara på henne. Hon är ju praktiskt taget en livs levande galning. Inte konstigt att hon är utstött, den där Nattflickan, som hon håller på. Håll er borta från henne.

Och NaNoWriMo är igång!

2009-11-01T02:24:00.002+01:00

Två timmar och tio minuters skrivande in på den internationella skrivarmånaden, och när jag nu går och läggar mig har jag redan hunnit stoppa 2322 ord i säcken! Jag hade planerat att satsa på fem tusen ord nu under söndagen, men jag tror nog att jag lugnt kan klämma till med ett minimum på sex tusen ord.

Det här blir en grymt bra månad, och lite utdrag kommer att dyka upp inom kort!

Nio timmar kvar...

2009-10-31T14:31:00.002+01:00

...och nu känner jag faktiskt att planerandet börjar se bra ut. Jag leder definitivt på förberedelsefronten i år jämfört med tidigare år, och jag har på känn att det kommer att märkas i skrivhastigheten. Snart får vi se om jag har rätt...

Nattflickan

2009-10-29T22:28:00.003+01:00

Monster finns verkligen på riktigt, och de bor verkligen under din säng. Det var den läxa som hon lärde sig som sjuåring. Vid nio års ålder sluter hon ett avtal med dem, när hon får reda på att hennes mamma är dödligt sjuk i cancer. Ett halvår senare överlever mamman mirakulöst, och Anna står plötsligt i skuld till monstren.

Nu är hon tretton år gammal, och är fortfarande skyldig dem ett liv. Det börjar bli dags att återbetala skulden.

Två dagar och en kväll kvar

2009-10-29T20:58:00.001+01:00

Woaaah, nu är det nära! Jag har ju inte alls hunnit förbereda så mycket som jag skulle. Woaaaaaah! Förberedaförberedaförberedaförbereda!

Uppladdning inför NaNoWriMo 2009

2009-10-25T00:47:00.002+02:00

Den första November närmar sig med stormsteg. Årets NaNoWriMo ska bli den snabbaste och effektivaste och mest smärtfria hittills, för den här gången ligger planerande på schemat. Men först:

Att fly från döden ligger på 92817 ord, eller 305 boksidor med text. Jag blev precis klar med det största svarta hålet i texten. I princip är det nu två halva kapitel plus en epilog kvar, och efter det blir det möjligt att låta folk läsa och kommentera de storymässiga elementen i större skala (eller nåt sånt). Men det blir om minst en och en halv månad, för i November är jag upptagen.

Sista veckan ska spenderas på planerande. Jag har redan fler saker klara för mig den här gången än jag haft någon av de tidigare Nanosarna, och efter den här veckan ska jag ha en så detaljerad plan att det bara blir att sätta sig ner och skriva 100 timmar i sträck utan att behöva få personlighetskris över att jag inte vet vad som komma skall. Det blir lätt 3000 ord om dagen.

Nattflickan kommer att bli superbra!

Det blir aldrig som man tänkt sig

2009-10-22T23:47:00.004+02:00

Dagens tips: Planera aldrig någon rollspelskampanj mer än en gång i förväg. Det händer alltid något konstigt som totalt går emot alla dina genomtänkta spekulationer om framtiden.

De enda som hade möjligen att rädda Calimshan från kaoset åkte just på råspö av några avdankade gladiatorer i ett utplundrat köpmannahus i det brinnande inferno som är staden Hessa. Allt jag totat ihop hittills får åka i papperskorgen. Nya planer är på g.

Sexårsdagen

2009-10-14T22:02:00.004+02:00

I söndags firade jag och Maria vår sexårsdag (som egentligen var i måndags). Vi har pratat länge om att gå på opera, så Maria var duktig och hittade Askungen av Rossini, som gick på Malmö Opera. Askungen var riktigt bra, och precis exakt som vi föreställde oss att en opera skulle vara. Sen snurrade vi runt i Malmö och Lund och hade det trevligt. Det var allt i allt en mycket lyckad dag, och längst ner har jag lagt upp ett par konstiga bilder från operan. Det var alltså från pausen, och var egentligen helt fullsatt. Opera är en folkrörelse, så det så!

Sex år tillsammans är bra himla mycket, och det har varit jättebra. Nu satsar vi på ytterligare tvåhundraåttiotvå år tillsammans. För det borde ju vara hela fyrtiosju gånger bättre än jättebra. Och det är ganska bra!

Testar lite

2009-10-04T13:37:00.001+02:00

Jag håller på och testar lite med olika layouts. Det är svårt dock, för blogspot är dessvärre lite svårändrat på sina håll.

Optiska illusioner

2009-10-04T12:17:00.007+02:00

Jag skriver vanligen inte om sånt här på den här bloggen, men den här gången var jag bara tvungen. Ruta A och B har samma färg. Precis samma färg. Hur jag än gör kan jag inte se det. Var tvungen att gå in i Photoshop och dra streck själv för att övertyga mig om att det är sant, och det är knappt jag går med på det än. På den här mindre bilden kan man nog se en viss antydan till det om man tittar på den ljusa rutan mellan A och B, men... njae. Optiska illusioner har man ju sett förut, liksom, men den här var värst hittills.

Spana in Astronomy Picture of the Day.

Fritid och Windows 7

2009-10-02T01:00:00.005+02:00

Den här veckan har varit fantastiskt skön. Jag har kunnat arbeta någorlunda effektivt, kunnat gå hem relativt tidigt, passat upp stackars förkylda Maria så gott jag förmått och kikat in en inte oansenlig del Magic. Det är super, och så hoppas jag att det förblir ett tag till. Igår natt fick jag en inspirationsrush till både nya romanen och ett litet lurigt stycke jag haft problem med i Att fly från döden, så helgen kommer förhoppningsvis att kunna ägnas åt skrivandet.

Dock kan jag inte hålla mig längre. Mina 1,5 år med Vista på den nya datorn har varit de lättaste datoråren någonsin (faktum är att jag under den tiden inte haft ett enda litet problem, eller bluescreen, och allting har varit blixtsnabbt), men i juni gick jag och skaffade Windows 7 RC till Andromeda, vår vardagsrumsdator, och det går banne mig inte av för hackor. Det är väl snarare att beakta som någon form av uppdatering av Vista, men jäklarns vilken uppdatering! Snabbare, mer slimmat, snyggare, och är ett underverk med drivrutinsuppdateringar.

Nu när jag väl har tid över kunde jag faktiskt inte hålla mig längre, och då Lunds Universitet bjuder på licenser var det bara att slå till. När jag väl fått Capella att funka är det bara att fortsätta med Sirius. Allt på ett kort, men från mina erfarenheter av Windows 7 med Andromeda är det ett säkert ett.

Tack för en bra tid, Vista! Efter att ha kört med hela Windowskonkarongen, Linux och fått en bra uppfattning av OS X kan jag lugnt meddela att du leder stort hittills!

Tillbaka från Stockholm

2009-09-27T22:34:00.002+02:00

September har varit riktigt, riktigt stressigt. Det har varit en kombination av ALVA-jobb, Kulturnatten-förberedelser, Masterpresentations-förberedelser, samt poster-görande till Astronomdagarna 2009 i Stockholm.

Jag åkte upp på torsdag morgon, traskade runt ett antal mil i Stockholm tillsammans med Tobias, tog in på ett sunkigt vandrarhem (ja, även när boende var betalt, studentfasonerna ligger djupt inetsade i min själ), gick på föredrag i AlbaNova från 08.00 till 19.30, åt betalda middagar, luncher, tårtor, kakor och hade postervisning. Allt som allt var det bra och nyttigt, och nu känns det som att man börjar komma riktigt nära proffsastronomin. Vilket det är: Mindre än ett år kvar nu.

Oktober ser betydligt trevligare ut, så jag ska försöka få ner min puls, fortsätta jobba med mina Cepheider, Java-programmera, och ta nya tag i skrivandet som ju kom av sig lite när studierna började igen efter sommaren.

Det blir en bra höst det här.

GOBLIN WAR STRIKE!

2009-08-31T13:28:00.002+02:00

GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!

FUCK YOU NILS!

Ringde vårdcentralen

2009-08-26T12:58:00.002+02:00

Detta är sjunde dagen jag är sjuk, och jag genomled precis sjunde natten av sömnproblem på grund av den uppsvullnade halsen och envisa hostan. Bestämde mig för att ringa vårdcentralen, som dock inte hade någon tid över idag, men som tyckte att jag om jag trodde att det behövdes skulle ringa Akutmottagningen eller någon Smittskyddsmoj. Jag berättade att jag sovit väldigt lite under den senaste veckan och undrade om det fanns något bra jag kunde göra för att äntligen få sova mer än två timmar i sträck.

Hon frågade om jag hade testat att ta Alvedon.

Lika sjuk

2009-08-25T07:50:00.001+02:00

Nu sitter jag fortfarande här. Och hostar. Och är sjuk. Det är tråkigt.

Sjuk

2009-08-23T05:40:00.002+02:00

Jahopp, så sitter man här för fjärde natten i rad utan att kunna sova. Klockan är tjugo i sex, och jag har kanske sovit en timme hittills. Vet inte riktigt exakt, för saker är väldigt luddiga, men något åt det hållet. Gick och blev sjuk natten till min födelsedag, och har mått riktigt uruselt sen dess. Halsen bränner och värker och river, illamående, yrsel, huvudvärk, feber. Kände mig lite bättre igår kväll, och hade hoppats att få en första god natts sömn på ett tag, men det gick ju åt helvete. Fjärde jävla natten, och jag är helt totalt förbannat astrött.

Tacka gud för Sirius. Han hjälper mig så gott han kan.

Och skrivandet fortsätter

2009-08-13T10:50:00.002+02:00

Jag har sedan det senaste inlägget skrivit mellan 1500 och 2500 ord per dag på Att fly från döden med mycket få undantag. Det är helt otroligt bra, och jag är supernöjd. Problemet är att det är redigeringsarbete det är fråga om, vilket innebär att jag för varje två ord jag skriver tar bort ett, ungefär. Dagens ordräkning ger en ställning på totalt 85 133 ord. Utanför NaNoWriMo är ju inte antalet ord en målsättning i sig längre, men det ger fortfarande den känsla av framsteg som man behöver för att orka fortsätta.

Jag funderade i nästan ett års tid på att flytta handlingen från Paris till Bordeaux, av skäl som mestadels innefattar afrikanska flyktingar, flyktingläger och diverse geografiska krav. Det kändes lite som ett löjligt problem, då jag varken har varit i Paris, Bordeaux eller ens Frankrike själv, men så var det. Till slut bestämde jag mig dock för att behålla Paris, skriva om längre passager för att få det trovärdigt, och resultatet blev faktiskt finfint. Det kommer att behövas lite mer arbete för att det verkligen ska kännas som Paris, men det kommer garanterat med tiden.

Efter den senaste tidens redigeringsarbete är nu de första 50 000 orden, eller 170 sidorna, ganska huggna i sten. Inte språkmässigt, men väl handlingsmässigt. De kommer antagligen att fyllas ut lite här och var, men det blir först senare. Efter det kommer vi till ett längre parti som jag inte är nöjd med, och som jag tyvärr klantade mig med när jag började skriva. Tyvärr har det gått så långt att det omöjligt kan undvikas, så målet innan första september blir att ha skrivit igenom det så bra som tiden tillåter mig, så får vi se vad höstens försöksläsare säger.

Jag vet dock vad slutsatsen från problemområdet kommer att vara, och finalen är ganska spikad. Sitter faktiskt och förbättrar den just nu, och jag tycker nog att den blir ganska sjysst. Att fly från döden ska bli mer eller mindre klar för en total genomläsning av utomstående i augusti, det finns inga alternativ. Det blir super det här.

Dagens tal är 77 777!

2009-08-02T01:57:00.004+02:00

Nu har jag spenderat ett par veckor med att skriva, och det går faktiskt riktigt bra. Fram till igår skrev jag på Bergakungens Hov och förlängde den från 30k till 46k, alltså en ökning med mer än 50%. Nu är storyn mer cementerad, och det enda riktigt stora kvar att skriva är faktiskt slutscenerna. Därefter blir det lite utfyllnad och redigerande. Räknar väl med ytterligare 20k ord innan historian flyter tillräckligt kontinuerligt för att jag ska vara nöjd.

Igår började jag alltså med Att fly från döden igen. Till min stora förvåning är den faktiskt riktigt läsbar, även när mina ögon och hjärna haft 8-9 månader på sig att bli kritisk till projektet. Just nu läser jag igenom den, fyller ut och förtydligar och försöker få in bakgrundshändelserna i lite mer fokus. Här är det betydligt mindre jobb kvar än Bergakungens Hov. Hade noterat ett tiotal scener som skulle skrivas till, så det är mitt stora mål för augusti, så att verkligen allting är skrivet. Just nu ligger AFFD på 77 777 ord (där Harry Potter 1 har 76 944 ord i jämförelse, och den längsta, Harry Potter 5, har 257 045 ord). Här är det nog ett minimum av 10k ord till, antagligen landar jag nog på dryga 100k innan allt känns helt bra. Det motsvarar cirkus 350 sidor bok. Visst är det häftigt :)

Jag lever

2009-07-04T23:48:00.003+02:00

Blir lite datorerande såhär i sommartider, men jag måste bara säga en sak efter att ha letat efter någon bra actionfilm att se med lillebror; Crank 2 är världens fucking häftigaste ascoolaste actionpumpade monsterfilm i kubik. Helt fucking galet bra!

Jag är kass

2009-06-15T17:56:00.002+02:00

Idag blev det officiellt. Jag suger på att förhandla.

En annan värld

2009-06-07T19:40:00.004+02:00

Idag har jag spenderat några timmar på att lära mig planetskapande (genom att följa en tutorial relativt noggrant, för en gångs skull. I vanlig ordning tröttnade jag dock framåt slutet, men får nog ses som ganska sjysst resultat ändå.). En del av resultatet kan alltså ses ovan. Vem vet vad för något som står att finna på planetens yta? Är det kanske kristallskeppens hemvist? Vad för något är då ett kristallskepp? Det tål att tänkas på.

Jag kan definitivt rekommendera dinyctis planet-tutorial om man är sugen på att göra egna planeter. Resultatet blir görläckert.

Novellerna uppdaterade

2009-06-06T16:09:00.004+02:00

Min jäkla bredbandsleveratör har tydligen dragit in det gratis hemsideutrymmet utan att säga till, så det verkar som att novellerna har varit nere ett bra tag utan att jag upptäckt det. Fixade det nu, med hjälp av Google Sites, så allting är uppe nu. Google är utan tvekan riktigt, riktigt bäst. Jag ser fram emot den dag de börjar göra egna Google-polkagrisar.

Men alltså, om ni inte har spanat in mina upplagda noveller än; gör det. Min personliga favorit är nog Artificiellt liv, som handlar om världens första människoliknande robot som slagit upp sina ögon i en stökig verkstad med två tekniker som försöker lista ut hur i hela friden allting egentligen gick till. Alla ser inte positivt på deras upptäckt, och trycket utifrån på den lilla verkstaden är enormt. I centrum står då alltså Gamma, som febrilt försöker förstå vad det är för värld hon kastats in i. Läs!

(Har man lite mindre tid får man gärna läsa den betydligt kortare novellen Rättvisans pris. Den är kort, mer ett par scener i mitt huvud som jag var tvungen att skriva ner, men jag tycker att dess slutliga form blev riktigt bra. Läs den också!)

Önska dig något

2009-06-05T00:04:00.007+02:00

Ett stjärnfall! Se till att önska dig någonting nu, men berätta inte vad, för då går inte önskningen i uppfyllelse.

Kom precis hem från lite trevligt brädspelande (med ganska kass vinststatistik), och nu ska jag sova. Sovsov.

Vår dolda värld

2009-06-03T20:34:00.004+02:00

Det finns en del saker som vanligt folk inte känner till. Få vet till exempel att den moderna astronomins avståndsskala vilar på det faktum att massiva stjärnor har en tendens att under några få miljoner år pulsera regelbundet med en period som är beroende på hur starkt de skiner. Ännu färre vet att det går troll i de skånska skogarna, och att Lisebergs underjord är tillhåll för en av Nordens äldsta och listigaste lindormar. Jag har precis kommit över ett foto taget 1943 av en okänd signatur A.T., som jag självklart måste visa för omvärlden. Det kan ju inte finnas något tvivel i ens den mest jordnära mannens hjärta om att det finns varelser som vandrar ibland oss som inte är människor. Det är inte nödvändigtvis en fara för oss dödliga, men vem vet vad skogens väsen kommer att ställa till med om vi fortsätter som vi gör?

Nej, den här blev inte så bra som den borde ha blivit, och jag fegade ur lite i slutet. Kände dock att min andra roman på g, Bergakungens hov, också borde få lite uppmärksamhet, och jag börjar dessutom få ont i ryggen. Men snart ni, snart ska jag börja skriva igen. Då ni, då!

Eller kanske så här?

2009-06-03T01:08:00.004+02:00

Okok, det kanske är lite samma teknik som jag hade i förra bilden, men vad gör väl det? Inte byter väl Stefan Holm hoppstil efter varje hopp? Jag håller bara på och förfinar mina Photoshop-skickligheter lite. Faktum är att jag blev ganska skitnöjd med den här också.

Och definitivt och precis, pistolen på bilden är mycket riktigt en Gyurza, inte för att jag ser någon skillnad mellan alla modeller...

Nu gäller det bara att få eländet till bok klart också, innan hårddisken svämmas över av konstiga bilder. Och sova, kanske. Är ju faktiskt en dag imorgon också.

Omslag till Att fly från döden?

2009-06-01T22:47:00.003+02:00

Satt och försökte trycka ut lite skrivet, både på novellen som jag tänkte ha klart till Mitranias novelltävling (går sådär, inte börjat än, inga idéer (jävla studerandet som suger åt sig all min energi)), och på Att fly från döden. För en timme sen gav jag upp och började mecka i Photoshop, med ovanstående resultat. Jag är faktiskt riktigt nöjd, och skulle helt klart kunna tänka mig att ha det som omslag till boken som aldrig kommer att ges ut.

Senaste alstret

2009-05-31T21:11:00.003+02:00

Lattjade lite i Photoshop, består av 17 olika layers och en... nä, det var Maria som gjorde den här i paint med lite assistans från mig. Hon la aldrig upp den själv, så då får väl jag göra det. Där har ni grejer!

Och en till

2009-05-24T19:20:00.003+02:00

Ytterligare en slumpbild jag kom över när jag gick igenom min slarviga mapp. Orginalet från något år tillbaka såg värre ut, så jag spenderade några snabba sekunder på att snygga till det lite. Gaanska sjysst, i alla fall. Varför det står "Artificiellt Liv" kan jag inte svara på, då novellen ifråga handlar om något helt annat.

En liten grej

2009-05-24T15:06:00.005+02:00

En liten Photoshopbild jag gjorde för ett tag sen. Går igenom min tämligen oorganiserade Fredrikmapp och tyckte den här var läcker.

Nu ni! Nu.

2009-05-19T21:23:00.009+02:00

Nu är det nya tider. Det har dröjt alldeles för länge sedan jag jobbade något på skrivandet, cirkus 5 månader om jag inte räknat snett. Det håller inte, och det kommer bli ändring på det från och med nu. Exjobbet börjar rulla på, så nu ska jag allt kunna hinna med att få in skrivandet tillsammans med rollspelandet vad gäller kreativa aktiviteter. Det fixar jag vet ni.

Och ett litet sent internetgrattis till Maria (du har ju redan fått ett antal reella grattisar). Älskar dig!

Stockholm håller på att göras

2009-05-08T23:49:00.005+02:00

Stockholm är super, vädret är super, vandrarhemmet är super, Skansen var super, mina skor suger, Drottningholm var super, Sirius är super, Maria är super, och vår fem-årsdag-ett-halvt-år-för-sent var super. Allt är megabra.

Fredrik signing off.

Bussen

2009-05-06T23:03:00.002+02:00

Nu sitter jag här på en buss med Sirius och Maria. Sirius klarar av sitt eldprov med galans, och Hitman-filmen har ett visst underhållningsvärde. Maria är bra hon också.

Ikväll bär det av mot kungliga huvudstaden

2009-05-06T17:56:00.003+02:00

Ikväll blir det resa av. Jag och Maria ska nämligen ta oss lite tid och titta på hennes bror, som går högvakt vid Drottningholm. Väl där ska vi förutom tittande av kungliga slott och soldater i konstiga kläder traska runt i Gamla stan, göra ett besök till Skansen, kanske köpa något skoj på SF-bokhandeln och helt enkelt göra stan. Det blir grejer det!

Viljans makt degenererar ordet

2009-04-24T00:00:00.003+02:00

Kvällsmat är en svamp. Svanar flyger till månen. Blixtlåsbesatt frack. Tjugosidig tärning. Vrakletande verklighet.

Den sista timman är här.

Våriserande

2009-04-19T21:50:00.005+02:00

Detta får bli ytterligare ett sånt där uppsamlingsinlägg. På en månad hinner man med mycket, bland annat ytterligare 1000 inköpta magickort, 100 timmar astronomi-arrangerande, en mycket lugn och mysig påskhelg med familjen som kom ner och hälsade på, en lundarundcykling med lillebror, köpenhamnsresa, samt ett sånt däringa spelklubbsårsmöte.

Rollspelet har börjat flyta på på riktigt nu, också. Öknens hjältar springer runt och luskar i Akram Nurs dekadenta hushåll, och samtidigt springer Bjarve med gänget runt uppe i Dalelands skogar och duckar för okända förföljare. Mystik överallt!

Magicande

2009-03-22T23:23:00.004+01:00

Som jag skrev sist så köpte vi ju in en bunt med 2300 kort att delas på mellan mig, Maria, Nils och Tobias. Det var vad vi gjorde idag. Hela dagen. Jättelänge.

Skitskoj, massa bra nya kort, och mycket trevligt. Jag har numera monstrat till min vita lek, samt fått en skoj Fungus-lek som inte går av för hackor. Minimalt med irritationsmoment under uppdelandet också. Det såg ut ungefär exakt så här.

Spelledarskärm till DnD4

2009-03-21T12:48:00.005+01:00

Igår var en inte fullt så produktiv dag (en lättsam match i Magic som mynnade ut i en två timmar och ett kvart långt Magic-marathon. Två vita lekar som är byggda för överlevnad, varav Tobias lek så felbyggd att han aldrig kunde ligga på offensiven, men så enormt defensiv att jag i slutet fick anfalla med över tjugo gubbar med 2+ i power för att ge honom 10 i skada per anfall. Resultatet? 7 kort kvar i mitt library när det slutligen vanns med 101-0) men det var ändå en dag fylld av en hel del trevligheter. Vi hämtade ut 2300 kort som ska delas på fyra imorgon, och satt på kontoret till nästan 21.30 och sorterade efter att ha matat en miljard fåglar i Stadsparken.

När vi sen gick hem svängde vi förbi Delphi och hämtade ut FRPG och PHB2 (mycket skojiga böcker efter lite snabbt bläddrande), samt en spelledarskärm som jag är oerhört imponerad av till samma spel. Enormt bättre kvalitet än något jag sett hittills, med en storlek av fyra stycken liggande A4 i en stabil kartong av typen bokomslag. Sjukt snygg också. Ska bli ett sant (sannare?) nöje att både spelleda och spela rollspel i framtiden.

Sir Valadir kan man lita på!

2009-03-14T21:47:00.005+01:00

En intensiv speldag är slut, och hämndens timme är äntligen inne för våra fantastiska hjältar. Sir Valadir, Varikas the Dead, Runewitch Astarra och den fagra Lyssa lyckades alltså till slut efter en långa hård strid besegra den fruktansvärda gräsdraken. På tiden efter alla tappra hjältars död. Framtiden ligger i godhetens händer. (Detta var för övrigt första gången på länge jag spelade någon hjälte som var ens i närheten av kapabel till att göra någon nytta. Smaken var inte helt oangenäm.)

När man vunnit ser man ut så här:

Calimshans blod: Insektsstormen

2009-03-11T01:14:00.004+01:00

Detta är den första delen av krönikan om Calimshans blod, som är tänkt att sammanfatta händelserna i min Dungeons & Dragons 4-kampanj med spelgänget här i Lund. I själva verket är denna första del en sammanfattning av de första fyra spelmötena, och blir därför i något mer kortfattad form än vad den resterande krönikan väntas bli. Läs nedan om hjältarnas strapatser under den stora katastrofen i Calimshan, den som senare skulle komma att kallas Insektsstormen.

Året är 1479 DR, och det är så tidigt på året att den mördande solen ännu inte hunnit vakna, och man kan fortfarande befinna sig under dess stekande strålar även mitt på dagen. Resurserna håller på att rinna ut för Ernja och hennes tjänare Alek, och de tar därför tacksamt emot ett erbjudande från en av emir Iyas undersåtar om tillfällig tjänst på emirens gods vid Hessa i Calims östra, bördiga ände. De får snart sällskap av slavjägaren Moodam, och strax därpå även den kringströvande genasin Theo. Ett land i inbördeskrig är inte nådigt mot de utan pengar, och samtliga ser här sin chans att överleva ännu en fruktansvärd sommar, och kanske till och med tjäna en liten slant dessutom.

De sätter raskt av österut genom öknen med en planerad restid på ungefär en vecka, fast beslutna att hinna före innan dödens sol hunnit vakna. Men färden blir inte lika händelselös som de hoppats på, och det dröjer inte många dagar innan de sluter en överenskommelse som via ökengobliner för dem in till hjärtat av det mytomspunna Feywild för att tampas med satyrkungen Silenos ambitioner om makt, utsättas för busiga rackartyg av dryader och rädda livet på pojkar i trollens håla. Väl tillbaka i Faerun och Calimshan drabbas de ett par dagar senare av efterdyningarna av sina äventyr, och tvingas fly hals över huvud från de resterande ökengoblinerna som tillsammans med sin ledare Snedkäft slutit pakt med en vargstam för att ta ut sin hämnd på våra hjältar.

Men norrut, över öknens vidder, har en storm brutit ut. Det är inte en vanlig storm, märker de efter dagars mullrande, och en hastigt erbjuden jakt på förrymda slavar förvandlas till en vansinnig flykt undan vad som inte kan vara annat än gudarnas svar på herrarna av Calimshans synder. Det är inte vanliga moln som rört upp den norra horisonten, utan en apokalyps av insekter vars antal säkerligen måste kunna jämföras med antalet sandkorn i öknen, alla på väg söderut i ett härjningståg som omkullkastar den lilla stabilitet som landet faktiskt har. Hårt ansatta av myriader av knytnävsstora skalbaggar, gräshoppor och allsköns insekter får de en tillfällig respit i en underjordisk grotta. Det dröjer timmar innan det öronbedövande mullret har rullat förbi, men utanför grottan väntar kvarlevorna av slavarnas skyddsande, en väldig sanddrake som ätits upp levande av insekterna och nu endast drivs av den förvridna magin i slavarnas krav. Striden blir fruktansvärd, men hjältar som de är får den vansinniga draken till slut sin nådastöt.

Till slut når de så det gröna Östcalim, och Iyas gods i södra delen av provinsen Hessa. Hit har insektsstormen inte nått, men budskapet från södern är entydigt. Tusentals och åter tusentals döda, både slavar och herrar, och vårens grödor är fullständigt förstörda. Samtidigt härjas kusten av pirater och drakar, som förstör både kommunikationen med Stormtronen och tillförseln av hjälpmedel till de drabbade. Det talas om att det faktiskt inte är gudarna som ligger bakom katastrofen, utan Vävmästaren i stadsstaten Almraiven i öst, eller kanske den vedervärdiga Sultanen av Memnon i norr. Vem eller vilka som är de skyldiga tvistas det om överallt, men en sak är alla överens om; Calimshan står vid randen av nya oroligheter som för all framtid riskerar att vända upp och ner på hela riket.

Calimshans blod: Hjältarna

2009-03-10T23:32:00.009+01:00

Calimshan är kastad i ett inbördeskrig mellan vindsjälar, eldsjälar och människor, och de inblandade i samtliga faktioner gör sitt bästa för att ju deras familj ska nå toppen. Våra fyra hjältar har en lång väg att gå innan de kan sätta sitt avtryck i öknarnas land, men deras skicklighet med vapen, magi och diplomati gör också att de sticker ut långt över vanliga ofrälse. Vem vet när deras tid är inne att förändra Faerun för all framtid?

Ernja Vårklinga av Al’Abil (Tobias) – Ernja är vattensjälen som inte har svårt att dra till sig blickarna när hon reser genom Calimshan med sitt muntra leende. Sårad av sin fars svek mot familjen har närt en mörk ilska inom henne som hennes slav Alek ofta får känna av. Hård träning har skapat ett starkt band mellan mästare och svärd, och hennes magiska krafter kan när hon vill omhölja stålet i ett mörkt flammande sken som avskräcker vän såväl som fiende. Det är i striden som det charmiga leendet från den unga damen byts ut till ett brett flin ackompanjerat av ett par mörkt brinnande ögon. [Rollformulär]

Alek (Erik) – Alek är en ung man som från barnsben har vuxit upp som förtryckt slav i Al’Abils hushåll, och när Ernja stormade ut inte hade mycket till val än att följa efter. Kunskapen om solguden Amaunators läror har gått vidare genom generationerna utan att ens träldomen kunnat hindra det. Han är härdad efter åratals sparrande med sin ägarinna och stark i vetskapen om att Amaunator vakar över honom, och har stått fast vid Ernjas sida under många fasor under deras färd tillsammans. Solgudens vrede är fruktansvärd mot de som hotar hans unge profet. [Rollformulär]

Theo (Ylva) – En vindsjäl uppväxt i en familj av köpmän som tjänat stora summor pengar på inbördeskriget, och som därifrån har fått med sig all deras cynism och insikter om kriget i stort. Åratal har gått sedan hon lämnade köpmannalivet bakom sig, och hon har allt som oftast kunnat försörja sig väl på sin skicklighet som spårare och dödligheten med både svärd och båge. Beslutet att göra gemensam sak med Ernja och de andra har lett till fantastiska möjligheter som kanske kan påverka hela Calimshans framtid. [Rollformulär]

Moodam Badiyanar (Tony) – Vid en första anblick skulle denna tiefling med horn och rödaktigt skinn lätt kunna misstas för en av de Nio Helvetenas djävlar, men i Moodams fall är det istället Avgrundens demoner som verkar genom hans kropp. Skillnaden är nog inget hans fiender bryr sig om, då slutresultatet är detsamma - de har fullt upp med att överleva de vilda flammor som plötsligt omvälver dem. Vid frågor om hans bakgrund lyser en helt annan typ av eld blå djupt nere i silvergloberna till ögon, och allt någon får ur honom är att han skall återvända till Memnon "i sinom tid". Tills dess lyssnar Moodam mindre på de omkring honom än på rösterna inuti sitt eget huvud som blivit mer och mer närvarande tiden efter hans kontakt med Häxpesten. [Rollformulär]

Främlingars gift: Hjältarna

2009-03-08T22:48:00.009+01:00

Nu är det rollspelens tid i Lund. Vi har två kampanjer igång just nu som körs varannan vecka, båda i Faerun, Forgotten Realms. Först har vi Calimshans blod som jag spelleder sedan i höstas. I dagarna har så en andra kampanj som inletts med Tony i spelledarstolen med titeln Främlingars gift. Jag har bestämt mig för att skriva krönika till båda, och vad passar väl bättre än att börja med en sammanfattning av de tre huvudpersonerna i det drama som är Främlingars gift?

Bjarve Bard (Fredrik) – Västra Faeruns ståtligaste halvlängdsman och alla kvinnors favorit, i alla fall om man frågar honom själv. Bjarve är en ung man, bara tjugosju år fyllda, men har ändå varit med om det mesta, återigen enligt honom själv. Han har lätt för att hamna i trubbel, och ännu lättare för att lasta över sina bekymmer på sina kompanjoner. Ändå finns det kraft och magi i hans ord, och han har hört tillräckligt många sagor för att veta hur hjältar ska agera när nöden kräver det. [Rollformulär]

Hilding Tveskägg (Tobias) – En utstött aristokrat från Cormyrs hov med många sorger bakom sig. Den senaste tiden har han dock jobbat hårt för att antalet krogslagsmål ska överskugga sorgerna, vilket på det hela taget gått något alldeles utmärkt. Hilding Tveskägg är en stor man med en nästan lika stor mage, men musklerna är en krigares och att möta den här bjässen i en envig skulle nog avskräcka de flesta. När han sen på allvar får blod i blicken finns det bara en sak att göra, och det är att lägga benen på ryggen och hoppas att han går lös på någon annan istället. [Rollformulär]

Norath Drakfödd (Nils) – Två meter och hundrafemtiokilo hämndlysten drakfödd gör Norath till den i särklass mest lättrespekterade av de tre kompanjonerna. En av de sista i sin stam, och samtidigt en av de första generationerna av drakfödda att sätta sin fot i Faerun. Denna vildmarkens krigare är nu på jakt efter de skyldiga bakom stammens förintelse för att visa dem vad som händer om någon sätter sig upp mot de av drakarnas blod. [Rollformulär]

Ytterligare lego!

2009-02-25T19:14:00.003+01:00

Fick ju som bekant ner en hel bunt med gammalt, ballt lego från Orust. Mer än jag hade planerat från början, mer än jag egentligen får plats med, men mindre än vad mitt hjärta egentligen skulle vilja ha. Vad jag fick ner var tre stycken helt nedrivna borgar (snyft), ett grymt häftigt piratskepp som sett bättre dagar (snyft) och en fruktansvärt dammig tekniklegokranbil. Men återbyggandets tid är här!

Och Johan, efter tjugo år ska dina fräcka grejer återuppstå lika mycket som den här grabben (notera den oerhört megafräcka superroboten på vingen):

Jag och Maria har nu plockat ihop två av borgarna samt så mycket vi kunde av piratskeppet. Saknar två övre mastbitar och två segel, men har lyckats improvisera ihop det ganska snyggt tills vi kan få tag på orginalen. Nedan kommer piratskeppet, någon gång i framtiden ska vi såklart få med bilder på borgarna också.

Alla hjärtans dag!

2009-02-15T16:56:00.003+01:00

Jag och Maria firade en mycket trevlig Alla hjärtans dag. Resulterade i en skön promenix, kinesmat, slappande framför Melodifestivalen (med enormt ointressanta låtar) och dussinet nya coola legogrejer och sjukt ont i fingrarna efter allt legorotande. Här kommer några bilder. Åren är, om ni undrar, dominerande mellan 1990 och 1992, med en av brorsans rymdgrunkor från 1985. Den går inte av för hackor ;)

Det är krig!

2009-02-04T21:49:00.004+01:00

Idag kom jag och Maria hem från en hård dag på IKEA, och vad mötte oss då? Jo, krig. Det är helt galet. De svarta riddarna har rövat bort kung Leos dotter, och fått med sig både falkriddarna och vargriddarna på kuppen. Kung Leo har efter påtryckningar fått en ansenlig mängd drakriddare bakom sig. De är färre, men bättre tränade. Och har en trollkarl på sin sida! En hård strid väntar om inte Leo lyckas förhandla till sig en fredlig lösning.

Samtidigt, fast i en helt annan tid, har piraterna precis fått tag på skatten med hjälp av sin hemliga skattkarta. Men lyckan är kort, för infödingarna är dem hack i häl. Crazy Jane, den galningen, skrattar högt åt löftet om blod, men Crazy Bill är än snabbare, och är redan i färd med att slåss med den starkaste av infödingar, Kokojambo den Starke. Men snabbast av dem alla är Crazy Jack, som redan hunnit bli uppäten av en krokodil.

Mer lego!

2009-02-02T23:40:00.005+01:00

Byggandet fortsätter! Det tillfälliga målet är att bygga upp allt gammalt som jag inte haft uppbyggt på 10+ år. Enligt ritningarna och by the book alltså. Känns enormt kul att samtliga bitar faktiskt finns kvar efter så lång tid.

Sen ska jag nog lobbya för att få ner en del av tekniklegot, om vi klarar av det utrymmesmässigt. Då blir det nog lite mer luriga byggen gjorda, men just nu är det skitskoj nog som det är. Lego är bäst!

Lego!

2009-02-01T16:10:00.004+01:00

Jag och Maria har kommit på att vi ska börja leka med Lego. Har ju en del med mig ner till Lund som legat och samlat damm i över tio år, så igår spenderade vi en avsevärd del av dagen med att tvätta alldeles för mycket lego, med resultatet enligt bilden ovan. Tog ett litet tag, och det är ett helvetes letande att bygga efter beskrivningar, så vi har en del kvar att göra.

Har dock de flesta större bitar kvar på Orust, så får väl... lösa det på något sätt. Vi har i alla fall hunnit bygga lite båtar, flygplan och rymdskepp hittills med de delar vi faktiskt har. Mer resultat kommer snart!

Ett försök till mikrobloggande

2009-01-30T10:35:00.002+01:00

Veckans nyckelord är: Javaprogrammerande, rapportskrivande, filmtittande, Ikea-åkande, Sirius-mysande, bard-skapande, äventyrsförberedande, Descent-tänkande

Fest med Samsung NC10

2009-01-20T18:13:00.005+01:00

Har varit fullt upp, så jag har inte hunnit skriva om mitt fantastiska nya inköp förrän nu. Har sedan sommaren varit inne på att skaffa en netbook, och en bra tid innan dess hade jag tankar på en laptop. Fick upp lukten för 10 tums-netbooksen i november, och i december hörde jag att Samsungs netbook skulle vara riktigt bra.

Köpte den från Pixmania (som till min förvåning faktiskt var klart sjyssta, i strid med alla deras dåliga rykte) i början av januari, och kan konstatera en sak. Den var riktigt bra. Första kvällen gick den igång i 8 timmar utan att behöva laddas, tangentbordet är fantastiskt mysigt, den är lätt nog (1.3 kg) för att kunna tas med var som helst, 10 tum är alldeles lagom stort och processorn är förvånansvärt snabb. Matlab, vilket jag var lite rädd för att prova, funkar alldeles utmärkt. Jag vet faktiskt inte hur den skulle kunna bli bättre. Slänger upp lite bilder, men jag kan ärligt säga att de inte riktigt gör den rättvisa. Min lilla Sirius är urläcker!

Slutligen har vi en bild på datormaffian. Världens hightech-nivå har gått upp sjuhundra miljarder procent sen för 1+ år sen. Längst bort har ni Nils som sitter med min lilla Sirius.

Bilder från 2000-talet

2009-01-07T21:16:00.007+01:00

Jag och Maria bestämde oss för att skriva ut en massa gamla kort från 2000-talet, och tack vare Mackan hittade vi Postfoto, som visade sig vara jättebra. Bilderna kom idag, och endast ett enda kort var dåligt eftersom det var lite väl mörkt. Vi kan konstatera att vi har hunnit med ganska mycket, ändå. Jätteskojigt, och nu gäller det bara att lista ut var vi ska ha alla bilder någonstans.

Vi adderar decemberbilder till kompotten

2009-01-03T22:17:00.005+01:00

Skånsk jordbävning, Tallinn-resan, Stockholm från havet, Julafton med Felix (det där parkeringshuset var fan svårare att få ihop än vilken tenta som helst), utflykten till Skogen, Henåns skola i form av sjuttiofemton baracker, rädda världen med Västtrafik (aktuell bild från 2000-talet, tycker jag. Nåt att visa barnbarnen) och slutligen färgchock med Fredrik!

God Jul och gott nytt år!

2009-01-01T16:02:00.005+01:00

Nu har jag varit Henånhemma sedan den 18:e, eller när det nu var, och det har varit riktigt skönt. En kortfattad resumé enligt nedan: Har hunnit med ett fantastiskt trevligt besök i Tallinn för att fira Marias farmors 80-årsdag som jag blev bjuden på. Tackar återigen för det!

Sen har vi firat Julafton hemma och med ett kort besök till Trollhättan. Julklapparna i år blev väldigt trevliga, men delvis sponsring av en netbook som jag ska köpa inom kort, trådlösa hörlurar, kortspelet Guilloutine, en bok om Java-programmering, cykeldator, snygga järnljusstakar, ett par glaskaraffer, en polkagrisklubba, en Musse Pigg-skål och en tygbullhållarskål. Under mellandagarna har jag tagit det lugnt och läst och lanat Starcraft och Warcraft 3 med lillebror, samt även börjat skriva på en liten novell om en gubbe och en skrivmaskin efter inspiration från Mackan.

Igår var jag i Uddevalla och fikade och tittade på fyrverkerierna med Maria och sen fortsatte jag ned till Göteborg och Landvetter för att spendera kvällen med familjen. Trevligt. Idag när jag tittade igenom netbook-försäljarna såg jag att Pixmania sålde engelska versionen av Samsung nc10 för 3800 inklusive frakt, vilket är 200 spänn billigare än vad man kan får Eee 1000H för, som jag är betydligt mindre intresserad av. Nc10:an finns inte i Sverige än, men kanske släpps i slutet av Januari med ett rekommenderat pris på 5000, vilket ju som bekant är mer än 3800. Eftersom jag har hört så mycket dåligt om Pixmania är jag ju dock lite osäker, men det kommer nog ändå att resultera i ett köp ikväll. Vi får se.

På lördag blir det brädspel eller rollspel med orustfolket, och på tisdag åker jag hem.

Det var min sammanfattning. Imorgon eller senare ikväll kommer det upp lite bilder från mina eskapader. Så fort jag lyckas lista ut hur jag ska få över bilderna från mobilen utan usb-kabel.

De nya tidernas Luciatåg

2008-12-14T14:03:00.008+01:00

Igår var jag och Maria (och astronomigänget och halva teknikintresserade Skåne) och besökte Datorbutikens filial i Mobilia, Malmö. Som bekant gick de ju i konkurs för ett tag sedan, och detta resulterade i ett trevligt reande på 30 till 80% på alla varor i butiken och utförsäljning av allt från två butiker och ett centrallager. Japp, tänkte vi, det är ju inte en chans att det kommer finnas något kvar om man inte står först i kön, men vi kan ju i alla fall sticka dit en liten kortis och göra ett försök. Vi hade faktiskt fel på båda punkterna.

Vi kom dit strax innan 10, och det var massor med folk. Väldigt massa massor med folk. Det skulle dröja fem långa jäkla timmar innan vi kom in. Fem timmar i nollgradigt uteväder med en isande vind var inte väldigt skoj, men skam den som ger sig. Det var en gigantisk miss av oss, helt klart, och hela dagen gick åt, men sånt är ju svårt att veta på förhand. Klockan 15.30, när vi kom in, var det fasligt utplockat. Tomt på det mesta, men klippan i tillvaron, Tobias the man, lyckades med den fantastiska bedriften att hitta en 21.6-tums widescreenskärm åt oss som fem timmar av folk på något sätt missat. Jäkligt bra :) Med oss hem fick vi således skärmen för 1400 kronor, en batteriladdare med 80% rabatt ned till ett värde av 9 kronor, en liten mus till den framtida netbooken och usb-hubb för 150, en liten julklapp av hemlig karaktär, en svart färgpatron med 70% rabatt ned till ett pris av 90 kronor och ett gäng DVD-skivor för 5 kronor styck. Äntligen kan vi alltså se på filmer på någonting mer passande än en 17-tummare. Vi var alltså riktigt nöjda, men stackars Tobias som haft betydligt mer högtflygande planer än oss fick nöja sig med en microfiberduk för 10 kronor. Mindre skoj. Nedan kommer några bilder från vår annorlunda Lucia. (Och nej, det var inte värt det. Hade vi inte på grund av Tobiasmiraklet fått skärmen med oss hem hade jag säkerligen varit väldigt upprörd vid det här laget)

Ett litet addendum: Stötte i slutet på en kille och en tjej som gick före i kön och ställde sig precis framför oss bland sina kompisar, högt utbasunerande att de kommit dit klockan 12. Jag och Maria blev förbannade och vi började klaga på dem, och fyfan i helvete vilka dumma människor det finns här i världen. Förlorar man tron på mänskligheten ibland? Yesbox. De vägrade lämna kön, och det är ju inte som att man kan ta till fysiskt våld för att släpa ut dem. Hade jag fått bestämma hade jag hängt hoonm från närmsta lyckstolpe, inte bara för att bli av med en omoralisk skit utan för att slippa hans äckliga röst mala på för sina kompisar om World of Warcraft och allt annat piss han kunde hitta på. Ingen annan runtomkring oss sa till, även om vi hörde mutter från flera håll. Jag och Maria attackerade honom igen efter en stund, och till slut gav han upp och ställde sig helt sonika med ryggen mot oss när han insåg att han inte hade några hållbara argument att komma med, och lämnade därmed några av sina kompisar ensamma att slåss mot en förbannad Fredrik. Tjejen höll sig undan hela tiden. De kan dra åt skogen båda två. Ändå var det vi ärliga människor som förlorade, för de här skitarna lär inte bry sig om att de snuvade folk längre bak i kön på platser de förtjänat efter timtals köande. Det var en stor bunt med folk som inte kom in, väldigt många av dem som köat betydligt längre än fuskarna. De här två tänker nog inte på det idag. Det gör jag. De vann, och jag förlorade, även om de gav upp diskussionen. Hur hade man kunnat göra för att förhindra någonting sånt? Fy fan.

Tretton bilder från fyra länder

2008-12-09T00:41:00.009+01:00

Gick igenom och säkerhetskopierade en del bilder från mina resor under 2000-talet. Nedan kommer ett urval från fyra av länderna jag besökt. Vilka fantastiska minnen, allihop. Jag ryser bara jag tänker på det. Saknar dock bilder från Venedig 2006, så får komma ihåg att kidnappa dem från Marcus någon gång.

Australien 2002 när jag och familjen åkte ner till Sidney och Brisbane för att hälsa på bror som pluggade där i ett år. Bilderna är tagna från Lamington National Park samt Blue Mountains.

Island 2003 när jag hälsade på brorsan som jobbade där en sommar. Bilderna är bland annat från vattenfallet i Gullfoss och utflykten till issjön Jökulsárlón.

Grekland 2007 när jag och Maria åkte ut på en liten sista-miuten-tripp. Katten bodde på ön Paxos och floden är ingen mindre än Styx.

Alanya 2008 tillsammans med Maria på en mysig sommarresa återigen. Första bilden är på ett taxiträd, andra är tagen från stadens fästning och den nattliga är på hamnen med Röda Tornet upplyst till vänster.

Blodröd sand: Äventyr i Calimshan

2008-12-05T01:31:00.006+01:00

Det är oroliga tider i Calimshan. För nästan hundra år sedan krossades Calimemnonkristallen, och djinner och efreetis återupptog sitt eviga krig på Calimshans vida slätter. Sedan dess har öknarna brett ut sig allt längre och ödelagt mycket av det tidigare så frodiga landet, och städer och tempel har övergivits och plundrats, lämnandes efter sig väldiga ruiner. Både Calim och Memnon är sedan länge försvunna, lika plötsligt som de dök upp, men elementarfolket är fortfarande splittrat i två väldiga fraktioner som håller inbördeskriget vid liv. Det finns inga tecken på att konflikten någonsin kommer att klinga ut, och intrigerandet vid hoven är intensivare än någonsin.

I norr, utmed Smaragdfloden, ligger sultanatet Memnon med den mäktige eldsjälen Sultan Ermeni Bekir som enväldig härskare. Utmed landets bördiga sydkust ligger kalifatet Calim, med den mystiske Stormkalifen i spetsen. Kalifatet styrs effektivt av Masdar Al Ghanim, Stormkalifens närmaste man och allmänt känd som den listigaste vindsjälen som någonsin vandrat på Faeruns yta. Människorna, som tidigare styrde över Calimshan är nu förtryckta och förslavade, och endast en ensam fri bastion finns kvar i form av stadsstaten Almraiven, belägen vid Calimshans östra gränser. Invånarna där kämpar en förtvivlad kamp mot de genasiska förtryckarna, men alla vet att det kommer att krävas ett mirakel för att stadsstaten ska överleva.

Bland denna spindelväv av blodiga intriger, personliga fejder, smutsiga slavhandel och menlösa, ärofyllda krig hittar vi en liten grupp starka kämpar och krigsmän som på var sitt håll lyckats göra sig ett namn. Det är inte lätt att leva i Calimshan i dessa tider, men dessa fyra har lyckats klara sig. Man får kämpa med näbbar och klor för att överleva i det hårda samhället, och inte ens dessa fyra starka kan undvika smutsgöra om de ska kunna fortsätta leva fria liv. En dag tar de en uppgift från Emir Iyas som kommer att förändra deras liv för all framtid. Hans order är enkla; de ska ta sig till hans landägor i närheten av Medea och förhindra att fler av hans värdefulla slavar befrias av frihetskämparna från Almraiven. Ett enkelt uppdrag, till synes, men ett uppdrag som får oanade följder...

30 000! En semi-NaNo-vinst i bakfickan!

2008-11-30T20:24:00.010+01:00

Jaojao! Så var mina 30 000 ord skrivna, och det med nästan fyra timmars marginal. Inte så himla dumt, om jag får säga det själv. Mitt privata semi-NaNoWriMo gick alltså klart fint till slut, och "Bergakungens hov" är en söt liten roman som jag är riktigt nöjd med. Den är ju inte fullt romanlång än, får villigt erkännas, men jag tror nog att jag kommer att kunna klämma upp den till en 50-60 tusen när jag får möjlighet att göra en noggrannare genomgång av storyn i lugn och ro. Med lite statistik i bakfickan kan vi konstatera att jag har lyckats skriva i en takt på en bit över 2300 ord om dagen i tretton dagar, till skillnad från en riktig NaNoWriMo där man ska skriva 1670 ord om dagen i trettio dagar.

Anledning till att det fick bli så här är för den som inte vet att masterkurserna jag läste i astronomi blev förlängda en bra bit in i november, vilket gjorde skrivande fullständigt omöjligt. Perioden jag läste var utan tvekan den jobbigaste någonsin på universitetet, så när jag väl kom igång med mitt skrivande den 17:e så hade jag inte ens hunnit bestämma mig för vad storyn skulle handla om. Med denna vetskapen kan jag alltså lugnt säga att jag är nöjd med det jag hann prestera under november. Till slut fick jag fuska lite för ordräknaren så att den skulle acceptera mig som vinnare även om jag inte hade 50 000 ord skrivna, men jag gjorde det med gott samvete. Jag kommer att göra det mycket tydligt på mitt NaNo-diplom att det bara var ett semi-NaNo jag gjorde, jag lovar.

Avslutningsvis kan vi konstatera att "Bergakungens hov" alltså kommer att kräva en hel bunt med extrajobb som jag ska fixa framåt våren. Vår hjälte Amund har en del obehagligheter kvar att råka ut för (den stackarn), och det krävs såklart en hel del uppsnyggning av språket. Men vi kan konstatera att det på 13 dagar är fullt möjligt att hitta på en story och skriva så mycket som 30 000 ord på den. Jag är supernöjd, och nu ska jag ta en välbehövlig vila för första gången sen i september.

Utdrag ur Bergakungens hov: Gråtrollens råd

2008-11-28T03:05:00.003+01:00

25 304 ord skrivna. Jag är så gott som i mål. Nedan kommer ett utdrag då vår hjälte Amund besöker gråtrollens råd i det övergivna, halvrenoverade huset mellan Ica och Det Bästa Klippet. Texten är som sagt helt oredigerad från mitt slarviga NaNo-skrivande, och jag ber om ursäkt för den taskiga gråtrollsdialekten. Språk är svåra i text. Hoppas att det kan vara lite roligt att läsa i alla fall.

Han tog ett djupt andetag, ignorerade kylan som fyllde upp lungorna, och gick in. Ytterdörren var fortfarande bara en temporär träskiva, och knakade högt i öronen när han steg in. Sif klängde sig fast innanför rocken. Hon gillade inte gråtroll, och han förstod henne. Där inne var allting grådaskigt och kvavt, och det lilla ljus som trängde in från gatlyktorna bakom honom sken upp mot kala betongväggar fulla av sprickor och rostränder från den armerade betongen. Väl medveten om att trollen höll sig på vakt mot främlingar stängde han ytterdörren bakom sig och trevade sig framåt genom korridoren. Han ville visa dem att han var medveten om att han var inne på deras territorium och överlämnade sig i deras våld. De gillade makten.

Han tog sig förbi en mörk dörröppning som han visste ledde in till en liten toalett, och fortsatte vidare in mot vad som hade varit vardagsrummet. Här inne var det riktigt mörkt, för fönstren hade efter byggfirmans uppbrott försetts med spånskivor som skydd tills de kunde komma tillbaka, och han kunde knappt skymta skuggan av sin egen hand framför sig. Istället förstärktes hörseln långsamt, och han kunde höra tunga andetag och väsanden, hasande fotsteg från varelser i närheten. Han stapplade vidare några sista steg och blev stående.

Precis när han skulle tillkännage vem han var tändes en ensam glödlampa strax ovanför huvudet, och rummet lystes upp av ett gult, sjukligt sken. En oväntat artig gest från dem. Senaste gången hade han varit stående i mer än en timma i becksvart mörker under tiden som de frågade ut honom. Nu var de fler än han mindes, och det kanske var det de ville visa. Han kände hur Sif skakade innanför jackan. Runt honom satt, stod och hukade ett trettiotal troll, satta och utmärglade varelser med en blodig girighet i blicken. Likheterna med bergstrollen var inte många, förutom möjligen den stora näsan och det långa mörka håret som hängde ned i feta stripor från huvudet. Han såg också att vardagsrummets bortre vägg hade gett vika, vilket resulterade i en nästan majestätiskt stor sal. Men gråtrollen var inte majestätiska. Rörelser ovanför hans huvud fick honom sedan att inse att ytterligare troll kikade ned på honom från övervåningen genom ett hål i taket.

De hade ingen kung eller ledare, utan kämpade inbördes i nästan varje fråga, vilket kunde ge upphov till utdragna fejder dem emellan.

Ett av trollen tog till orda. ”Aaamund. Det var längessssen vi sssåg dig här. Vad kan vi göra för diiig?”

Han snurrade runt för att se vem som tagit till orda, men kunde inte lokalisera någon. ”En fin sal ni har fått tag på. Jag får berömma er för ert val.” Ett sus av instämmande mummel. De var känsliga för smicker, och det gällde att ta till vara på det. ”Ja, det var längesedan sist. Hur går det för er?”

”Brrrrraa!” Ett förnöjsamt smack från ett annat troll. ”Men vad villll du?”

”Jag har ett viktigt ärende. Det gäller en fråga som jag behöver ett ärligt svar på.”

”Jaaaa. Frrråga, så svarrrar vi.” Sade ett troll.

”Kansssske.” Tillade ett annat.

”För ett prissss.” Från en tredje.

”Ni vet om vad som hände i parken igår?”

”Jaaaa!” Ett förnöjsamt utrop från flera troll samtidigt.

”Rrrrroligt.” Från det första trollet, lät det som.

”Inte för alla. Hon hade en revolver. Jag kan inte låta någon ha sådant, och det har jag gjort mycket klart. Vet ni vem hon fick den ifrån?”

Ett tyst skruvande från alla trettio. ”Jaaaa!”, ”Neeeeej!”, ”Kansssske.” från alla håll samtidigt.

”Ni vet om vår överenskommelse. Jag har gjort er tjänster förut. Det betyder att ni måste göra något för mig.”

”Det ärrrr orrrroliga tiiiider. Det är dyrrrrare nu.”

”Skitsnack. Jag ställde er en simpel fråga. Vägrar ni att svara på den?”

”Neeejj.”, ”För ett prrriiiis.”

”Helvete heller. Jag vill ha ett svar nu.”

Allmän rörelse från trollen runtomkring honom. Han hörde tassande fötter från ovanvåningen, och skrammel från någonting bortanför ljuscirkeln.

”Dyrrrarrrre”, ”Deeett är orrrroligt i staden. De flyyyrrrr.”

”Vilka flyr?”

”Trrroll”, ”Vittrrrorna”, ”Alla”, ”Folket.”

”Varför har ingen berättat det här för mig tidigare? Varför har inte jag märkt någonting?”

”Men det harrrr du!”, ”Fleerrrr kommerrr hela tiden!”, ”Du pratarrrrr för sällan med osss!”

”Vad är det för något som händer i staden, då?”

Tystnad. Tasslandet på övervåningen hade dött ut.

”Ni vet inte? Ingenting?”

”Rrrykten!”, ”Farligheterrr och elände!”, ”Hemsssskt elände!”, ”Hissskeligt hemssskt!”

Nattmaran rider

2008-11-26T03:20:00.002+01:00

Nedan kommer ett litet utdrag från Bergakungens hov. Det är inte särskilt snyggt, men kan i alla fall ge ett smakprov på storyn och även en inblick i hur sjukt mycket redigeringsarbete som krävs på en roman efter att man besegrat NaNo-utmaningen.

Det var natt i Göteborg, och Maran var på jakt. Stanken av urin stack i näsan när hon tog sig genom mörka gränder och hoppade över uteliggare under sina hus av kartonger och skräp. Ingen sport. Hälften skulle vara förfrusna när vintern var över, och hon sökte mer spännande byten än så. Ett mer spännande byte, till och med. För den här natten i alla fall. Hon hade mött honom på ett sömnigt frukostkaffé. En man som visste vad han ville, envis till tusen och påstridig som lusen. Det var i alla fall vad de käcka husmödrarna hade sagt för hundra år sedan, men knappast idag. Tiderna förändrades, och hon var inte den som lät sig stoppas av sådant. Den här mannen hade praktiskt taget bett om att krossas, och hon hade nästan kunnat känna doften av hans inre rädslor. En upplevelse hon skulle kunna leva på några dagar, om allt gick som det skulle. Det brukade göra det.

Över ett rödblinkande övergångsställe, en vänstergir och sneddande över en korsning. Inne på sitt trehundrade år, och det fanns mycket kvar att hämta för henne. Karl af Gjyllenlöwe, till exempel. Hon räknade med att få ut en fyra, fem dagar ur honom innan han tynade bort. Sjätte våningen, lägenhet 604. Portkod 8631 hade han berättat för henne. Dumme fan. Hon gled upp för trapporna, hade aldrig förstått sig på hissar. En knackning på dörren, och han släppte in henne med sitt självgoda leende på läpparna och en halv tub gelé i håret. Iklädd en mörkblå morgonrock i siden, och med två glas rödvin i handen.

Han pratade med henne, hon svarade tanklöst på hans frågor, och de drack av vinet. De slutade upp i sängkammaren såklart, tack och lov utan alltför mycket vindrickande. Det blev lite mer match om de inte var alltför påverkade. Och det blev roligare. Hon lät sin klänning falla till golvet, och stod inför honom endast iklädd sina röda, svallande hårman och mjölkvita hy, blottandes en svart tatuering av en spindel över magen som sträckte sig upp mot bröstet med ett par av sina ben. Mannens ögon vidgades, och maran log för sig själv. De närmsta nätterna skulle hon äta upp honom inifrån hans huvud, nära sig på varje liten osäkerhet. Tids nog, i alla fall. Det skadade ju inte att roa sig lite innan dess. Tiderna förändrades ju, och det var sånt här man gjorde nu. Hon var anpassningsbar.

...så det gäller att se upp och vara vaken

2008-11-26T03:12:00.006+01:00

Det har blivit lite klent med uppdateringarna den här NaNon, det får jag erkänna. Mina dagar den senaste tiden har gått ut på att skriva, försöka lista ut vad jag ska skriva minst tio ord framåt, fundera på hur en sån här konstig historia kan avslutas på ett bra sätt, men tyvärr först och främst att försöka (och lyckas) undvika att skriva. Grejen är den att eftersom jag har så få föreläsningstimmar, och de börjar så sent på eftermiddagen, så lyckas jag ofta undvika att skriva de nödvändiga 2000-2500 orden varje dag till ganska sent på kvällen. Detta innebär att jag i princip varje natt skriver upp gårdagens ranson mellan klockan 1 och 4, vilket saboterar morgonen därpå ganska väl, och så har vi en sån där lattjo ond cirkel.

"Bergakungens hov", som är romanens senaste arbetstitel, är en halvseriös tingest som faktiskt är ganska underhållande att skriva. Den är inte lika ambitiös som förra årets roman, vilket gör att det är lättare att skriva snabbt när man väl sitter ner med det. Det hade varit roligt att få alla 50 000 skrivna klara under november, men som bekant så blev det inte så. Ändock, 30 000 ord på 13 dagar är inte fy skam det heller för att vara mig, så jag kommer att vara totalnöjd på söndag kväll när det här är klart.

Lite siffror och ett ordmoln

2008-11-22T15:51:00.005+01:00

10 108 ord skrivna, och därmed 19 892 ord kvar att skriva till 30:e november. När jag började i måndags krävdes det att jag skrev 2140 ord per dag för att bli klar. Nu krävs det att jag skriver 2210 ord per dag, så jag håller schemat, men det är på håret. Jag tackar gudarna för att jag har tid nog att tänka på skrivandet så mycket som jag gör och att kurserna jag läser nu är snälla. Jag behöver det.

I Bergakungens värld rinner alltså på, man får ta med i beräkningen att jag nästan inte hade någon koll alls på storyn när jag började skriva i måndags. Nu ser det något ljusare ut på den fronten, även om det fortfarande är en hel del frågetecken kvar som behöver rätas ut. Lovade mig själv att ha gjort all den där planeringen innan NaNon gick av stapeln i år, men det gick ju som bekant åt skogen. Well, det här kommer att gå. Det krävs ett högre tempo än förra året, med mer än 30%, men allting kommer att lösa sig.

Till sist kommer ett skoj litet ordmoln från worldle.net. Det kommer från prologen, som introducerar mina två antagonister nattmaran och lamian. Tyckte att det blev snyggt.

28100 ord kvar. Stenlugnt.

2008-11-18T18:42:00.000+01:00

Semi-NaNoWriMo 2008

2008-11-17T18:52:00.004+01:00

Nu börjas det! En lugn vecka och en mycket trevlig rollspelshelg i Göteborg har förflutit, och jag har fått reda på att båda kurserna (som var sjukt tunga) resulterade i VG, så nu är jag supertaggad för en hög med NaNo-skrivande. Tyvärr ligger jag nu mer än två veckor back, så en full NaNo är fullständigt omöjligt. Istället har jag bestämt mig för att köra ett halvt NaNoWriMo, på 25k ord som ska vara klart den 30:e november. Arbetstiteln är "Bergakungen och kylskåpet", men den kommer nog att ändras tids nog.

Sen fick jag även en döfräck present från Staf som han köpt i Tanzania. Bild kommer inom kort.

Skrivbordet är rent

2008-11-07T17:45:00.001+01:00

Ja nu jävlarns är det klart! Ikväll ska jag återhämta mig och organisera. Sen ska det sättas igång med NaNoWriMo!

Andra november, och redan back

2008-11-02T00:53:00.002+01:00

Nu hade jag egentligen varit i full färd med att skriva 50 000 ord. Istället har jag något oändligt massa rapportskrivande och tentaplugg att göra, så NaNoWriMo får vänta till den 7:e. Det kommer att bli ett helsike att få allt skrivet, men det får väl gå, antar jag. Trist att det skulle bli så här, eftersom jag laddat för det sen i somras, men ibland måste man ju prioritera.

På grund av förseningen har jag även valt att skjuta lite på Kristallskeppen, och skriva något som inte är fullt lika viktigt för mig att det blir bra, så att jag kan skriva snabbare och slarvigare med gott samvete. Vad den nya storyn går ut på berättar jag lite senare.

Men nu ska jag ta och dra mig tillbaka för dagen. Sex dagar kvar, och har fortfarande rapporter att skriva, tentor att plugga på, kurser att anmäla mig till, masterprojekt att välja och NaNo-planerande att göra. Fritid? Nej.

NaNoWriMo 2008: Kristallskeppen

2008-10-15T23:59:00.006+02:00

En lång tids väntan är över, för efter många, långa timmar av huvudkliande har jag äntligen bestämt mig för vilken av alla idéer som kommer att ta fast form när National Novel Writing Month 2008 går av stapeln den första november.

Årets roman handlar om kristallskepp som färdas mellan stjärnorna. Den handlar om en mänsklighet utan naturvetenskap. En civilization där man vet att planeter kretsar kring stjärnorna eftersom de är gjorda så. Där stjärnorna skiner eftersom de ska skina. Men efter årtusenden av stabilitet börjar oförklarliga saker och ting att ske, och ingen kan förstå varför.

Nu gäller det att finslipa detaljerna, och det fort. Innan den första november ska allting sitta som ett smäck, och jag ska se till att det blir mer välgenomtänkt från början än "Att fly från döden" var. Det kommer bli prima ballerina!

Jobbigt och bra (fast inte samtidigt)

2008-10-08T20:14:00.002+02:00

I måndags fick jag liteklart (får införa det som steget precis innan typklart, vilket kommer innan nästan- och nästannästanklart vilket kommer innan klart) Att fly från döden, som jag skrivit på till och från sedan NaNo 2007. Anledningen till det nydefinierade stadiet av klarhet beror på att storyn nu alltså är klar, och allting skrivet är korrekturläst och lite mindre hipphappat. (Gör en mental anmärkning att ha bättre koll på tiden till nästa NaNo samt att ha någon form av persongalleri där jag skriver in alla existerande personer).

Vad som inte gör den typklar är det faktum att det fortfarande finns några scener kvar som är utplacerade, men inte skrivna. Jag orkade bara inte, och det är så himla mycket att göra just nu. Har nu börjat skicka ut den på testläsning bland de järvaste av kamraterna, och jag hoppas på en del storymässig kritik. I och med att det är mindre än en månad kvar till NaNoWriMo 2008 kommer jag dock inte att kunna göra något åt den kritiken förrän i januari, skulle jag tro. Huvudet är redan inne på nästa roman :)

Astronomin har satt igång på full fart nu. Imorgon ska artiklarna till min lektion lämnas in. Nästa vecka är det två PBL:s som gäller, sen kommer ett föredrag i stellar structures, lektionen som ska hållas i high-energy astrophysics, och sen blir det en tenta i stellar structures och till sist en superstor rapport om samtliga ämnen från elevlektionerna. Stressen har börjat ta sitt strupgrepp, men man börjar ju faktiskt bli van vid elände efter över tre år på universitetet.

Sen ska vi också sätta igång med Calimshan-kampanjen på söndag, är det tänkt. Kommer att komma med en lista över rollpersonerna inom kort. Ska bli skitkul att få sätta tänderna i!

Calimshan så att även Tony förstår

2008-09-27T20:47:00.002+02:00

Calimshan - Landet där kamelerna har spetsiga hattar.

Deserts of Calimshan

2008-09-25T23:29:00.004+02:00

En gassande förmiddagssol. Det uttorkade jordlagret under deras fötter ångar av hetta när deras hackor och spadar metodiskt bryter igenom den tunna skropan. Slavarna är ansträngda till bristningsgränsen, men ljudet av piskrapp genom den tunga luften ekar lika högt i deras skräckslagna hjärtan som i deras öron. Löftet om middagsvila måste infrias snart. Det intensiva solskenet bränner sönder axlar och ryggar, för inte ens öknens eget folk klarar av en hel dag under Calimshans klara himmel. De sneglar lite mot varandra, men ingen lyckas samla mod nog för att tilltala Kadim-sul. De vet alla alltför väl vad som hände senast någon försökte med det.

Allting är försenat, och det är självklart deras fel. Den nya kanalen skulle stått färdig redan vid Stjärnornas kväll, men trots detta står de fortfarande där ute och sliter för sin herres skull. Om några månader kommer vattnet att flöda genom bevattningssystemet, och grödor kommer att skjuta upp ur den bördiga jorden. Samtidigt vet de allihopa att ingen av dem kommer att vara kvar för att njuta av den tiden. Kadim-sul kommer att ha fått nya uppgifter, och de kommer att befinna sig vid en annan oas, slitandes för någon annan rik genasi. Det är en vanlig dag i Calimshan, öknarnas land.

Där har vi det uråldriga riket Calimshan i ett nötskal. Kampanjen kommer att utspela sig bland oasernas plantager, i de rika kuststäderna, i ett land präglat av inbördeskrig och slaveri. Det styrande folket, genasi, elementarer som för evigheter sedan tagit mänsklig form och nu är herrarna över Calimshan, är inblandat i ett blodigt inbördeskrig där familjer slåss med varandra om den ärade makten. Söner dör för sina familjer under den obarmhärtiga solen samtidigt som de rika herrarna vandrar runt i sina gyllene palats. Harem, exotisk handel och ett krig som aldrig vill ta slut. Inklämda under foten på sina förtryckare befinner sig människorna, som inte har myrans chans att besegra de två stora makterna Calim och Memnon. Samtidigt är landet som bäddat för fem äventyrare som vill bana sin väg mot egen makt och rikedom. Valmöjligheterna är oändliga, men nådig vare den som sätter sig upp mot sultanernas vilja.

Och helgen är slut

2008-09-22T00:21:00.003+02:00

Kulturnatten var skoj. Mer jobb än vad man tror att vakta dörrar och lyssna på föredrag, och man var helt slut efter 10 timmars hållapåande. Jag förundras varje år över otrevligheten bland vissa föräldrar som inte får som de vill. Man tycker att 30-50 års livserfarenhet borde kunna mynna ut i uppskattning för vad vi arrangörer gör helt ideellt. Åtminstone förståelse för att alla inte kan få plats hela tiden. Tyvärr verkar detta inte riktigt hunnit fram till alla, och allt tjatande kan bli rejält tröttsamt. I helhet är dock Kulturnatten ett mycket trevligt påfund, och jag tror faktiskt att det var fler astronomi-intresserade i år än förra året.

Rollspelandet blev det inte så mycket av. Regelgenomgången drog ut lite på tiden och jag skulle definitivt ha insett problematiken i bristen på rutnät för striderna. Ska se till att fixas tidigare. Nu var det ju också över ett år sedan jag rollspelade seriöst, så det kommer nog att ta ett tag att komma igång på allvar. Hann dock med en teststrid i alla fall, och även om det gick lite trögt så kommer det defintivt att bli ett snabbt och smidigt system när alla har vant sig. Hoppas bara att de orkar hålla ut under den långa startbanan.

Halgen är här

2008-09-19T19:50:00.004+02:00

En kort vecka senare så är helgen här igen! Imorgon är det Kulturnatten här i Lund, och eftersom astronomiinstitutionen har öppet och fullt med aktiviteter så ska jag vara där och vakta dörrar, bemanna disken och vara reserv till några föredrag om numeriska simulationer. Ska bli trevligt!

Sen på söndag är det äntligen dags för att få testa D&D4E med brädspelsgänget här i Lund. Det ska bli skitkul, även om jag räknar med mest regelgenomgång och teststridande första mötet. Detta både för att jag inte är helt hemma på systemet, spelarna definitivt inte är det och att jag sitter med tre av fem spelare som aldrig tidigare testat på rollspel (men som är väldigt glada i brädspel). Uppdatering kommer :)

Just det, och så ska jag försöka få lite skrivet nu ikväll!

En början och ett slut!

2008-09-14T21:54:00.002+02:00

Jag heter Fredrik. Jag har skrivit en roman. Den har en början och ett slut, och en mitt däremellan. Nu ikväll, efter miljarder timmars slit, fick sagan om Madelle sitt slut. Det känns fint så det räcker och blir över.

Det är såklart mycket mer jobb kvar. Scener att skriva om, lägga till och ta bort. På Fredrikskalan är den typklar, och det innebär ytterligare en lång tid som ensamt dokument på mitt skrivbord, men har den ett början och ett slut så är det mesta gjort. Jag kan skriva riktigt långa saker, och bli klar med dem.

Allting känns riktigt bra.

Nu jäklarns!

2008-09-14T14:35:00.003+02:00

Aaaargh! Sååå jäkla nära att bli klar med allting, men skrivkrampen sitter och gröper ur hjärnan inifrån, ett ord i taget. Halvvägs in i slutscenen, och det är bara någon intensiv timmas skrivande kvar, men jag lyckas bara inte vara skrivintensiv just nu. Måste få det klart.

Det ska bli klart.

Idag.

Alanya 2008

2008-08-31T13:14:00.008+02:00

En fantastisk vecka senare så är vi tillbaka i Lund, denna gång betydligt gladare, brunare och mer Turkiet-erfarna. Alanya var en hel del på en gång, både det mest turistiga stället jag någonsin varit på och med en av de vackraste miljöerna. Höga berg omger staden på alla sidor, och tränger ut staden mot de två långa sandstränderna. Det är en stor stad, och området har enligt Wikipedia vuxit från 87 000 invånare 1985 till 385 000 invånare 2000, kanske hälften av dessa i själva staden. Detta märktes tydligt när man tittade på arkitekturen, tre- till niovåningshus överallt gjorde det fantastiskt svårt att orientera sig runt i.

Vädret var superbt hela veckan, om än något disigt. Temperaturen låg mellan 40 grader på dagen till 30 på kvällen, och vattentempen låg på 28-30 grader. Fina fisken, tyckte vi. Det var lite disigt ett par dagar, men varmt som fagulen likväl, och bilderna överdriver disigheten ganska rejäljt. Eftersom vi var så megaaktiva i Parga förra året tänkte vi ta igen det med lite lugnare tempo den här gången, och det gick riktigt bra. Vi var slöa som bara den, och sånt tycker vi om.

En hel del strandande och badande, en besökt fästning, en besökt droppstensgrotta, ungefär sjuhundra miljarder "No", "No, thanks" och "Sorry" till försäljare, Fjords-spelande, bokläsande (fyra böcker var tror jag vi läste) och ett gäng böneutropande från minareterna var vad vi hann med att uppleva, och det är vi fullständigt nöjda med.

Har lagt upp lite slumpmässiga bilder därifrån. Hoppas att det smakar.

Alanya!

2008-08-23T00:53:00.001+02:00

Åker till Alanya, Turkiet idag! Ska gå upp om cirkus 5 timmar, blev lite sent med allt förbaskat städande...

Malmöfestivalen 2008

2008-08-18T15:56:00.008+02:00

Trots att musikbiten av Malmöfestivalen skurits ner på i år (vilket måste vara det sämsta beslutet sedan de tog bort violsmaken på Glasskulturen), så har det varit ett gäng (mestadels riktigt) bra band som spelat hittills. I ordning har det hittills blivit Caesars, SoKo, Sirqus Alfon och Maia Hirasawa på fredagen, samt Arash, Alice in Videoland och Timo Räisänen på lördagen. Lillebror tog en sväng ner till Lund, så hela brödragänget var iväg och hoppade. Blir lite lugnt ett par dagar nu, så blir det kanske Dropkick Murphys och Moneybrother imorgon, samt definitivt Familjen, Slagsmålsklubben och Etienne de Crecy på fredag. Men kass prioritering av Malmöfestivalgänget, vem som helst inser ju att det är för musiken större delen av folket är där. Hittills har Malmöfestivalen varit i absolut världsklass vad gäller stadsfestivaler. Sabba inte det!

Nedan kommer ett gäng kassa bilder från hittills. Mobilkamera i mörkesavståndsbilder är ingen hit, är jag rädd.

70k och vidare!

2008-08-10T22:00:00.002+02:00

"Att fly från döden" slog idag 70 000 skrivna ord, och ligger för närvarande på 70 150 ord. 70 150 ord motsvarar efter lite jämförande med moderna böcker dryga 234 sidor, vilket faktiskt inte är att förakta. Detta innebär att romanen i klart format nog kommer att ligga på cirkus 300 boksidor, vilket faktiskt känns ganska perfekt.

Faktum är att den faktiskt blir allt klarare för varje dag som går. Även om det är mycket kvar att göra på den (och nog kommer att vara för en lång tid framöver), så är faktiskt huvudhistorien snart klar. Efter det ska det mesta av allting skrivas om och försnyggas, men det är en ganska simpel process när alla pusselbitar väl är på plats. Det kommer nog även behövas lite extra scener här och var för att historien inte ska bli allt för mycket skelett-artad, men jag har många sådana i huvudet redan så det ska nog inte ta så mycket tid det heller. Kort sagt börjas det bli finare än fisken här, och det tycker vi om. Romanidén har legat i mitt huvud i över ett år nu, så det känns som att jag behöver lite paus från Madelle, Gianini, Chanelle, Isaac, Biskopen och gänget.

NaNo-novellen 2008 kommer med största sannolikhet att ha arbetsnamnet "Kristallskeppen", och bestå av lite mindre mörker och lite mer fantastiska, magiska skepp av kristall som flyger mellan stjärnorna och koloniserar världar. Ska bli skojigt att få sätta tänderna i något nytt efter så här lång tid! Mer info om science fantasy-projektet kommer inom några veckor...

Utdrag ur Att fly från döden

2008-07-20T02:58:00.002+02:00

Idag skrev jag om inledningen till Att fly från döden igen. Det blir fjärde gången nu, och jag vet att jag borde fokusera på annat. Det dök dock upp en liten idé i huvudet, och jag skulle inte kunna koncentrera mig på resten av skrivandet om jag inte fick skrivit av mig den. Men resten går faktiskt framåt också, om än långsamt. Scen efter scen rullar dit, och jag är nu 90% säker på hela storyn. Det saknas ett par detaljer i berättandet, men de kommer de också i sinom tid. Målet är att hinna klart med romanen så att berättelsen blir löpande från början till slut innan september. Jag tror att det kan gå, med lite koncentration.

Wellwell. Här kommer första delen av inledningen. Jag har inte orkat korrekturläsa den, så man får leva med lite konstiga meningar här och var.

"Hon hävde sig uppåt, först på de sönderslagna armbågarna, därefter på de uppslitna händerna. Ansiktet var en stel mask av förvåning, häpnad. Ögonen. Allting omkring henne var så mörkt, fruktansvärt mörkt. Lyktstolparna hon visste var belägna högt över hennes huvud gav enbart ifrån sig ljusare nyanser av svart när hon tittade upp mot dem. Trots att hon visste att det fanns människor runtomkring henne, att bilarna rusade förbi i hundratal bara ett kvarter därifrån, så kunde hon inte uppfatta det minsta ljud. Det enda hon uppfattade var smärtan. Upp på knä. De blodiga armarna var prydda med någonting vasst. Reflexen att stryka bort det resulterade i nya rännilar som arbetade sig ned mot asfalten under henne.

Hon hade inte väntat sig det här. Smärtan var hon van vid. Den var hennes enda vän under mörka nätter och ensamma dagar. Nej, det var inte kroppens förnyade smärta som fick hennes mun att gapa vidöppen. För första gången i sitt liv kände hon en mild bris slå emot henne. En kylig hand som drog henne i håret, smekte henne på kinden. Det var kyligare här. Fastän hon visste att hon ingenting skulle se, böjde hon huvudet bakåt och stirrade upp mot himlen där hon kommit ifrån.

Allting återkom till hennes huvud samtidigt. Den mörka slöjan lyftes från ögonen och hon steg ut i en värld full av liv och rörelse. Mellan de höga byggnaderna blandades sirener, människoskrik och biltutor i ett förenat eko som plötsligt dånade i hennes huvud. I synfältets utkanter såg hon människor som sprang omkring, människor som stirrade på henne som paralyserat. Gångbron ovanför hennes huvud var belägen kanske tjugo meter upp, förankrad i båda ändarna i två identiska skyskrapor som sträckte sig ännu högre. Stod de där uppe nu och tittade efter henne? Hon måste därifrån. Aldrig tillbaka till Rummet. Aldrig någonsin.

När hon hävde sig upp på sina bara fötter kände hon det där skrapande vassa ännu en gång. Blicken försvann från himlen och drog sig nedåt. Runtomkring henne, spritt över hela vägen låg glasskärvor i tusental. De små bitarna reflekterade det bleka ljuset från gatlyktorna, sken likt en matta av nyfallen snö. Bland snöflingorna bredde sig mörka sjöar ut allt längre och längre, sträckte sig efter trottoarkanterna. Hon rätade på ryggen, och ytterligare glas regnade ned från hennes bara ben och säckiga t-shirt.

Vad skulle hon göra nu? Ta sig bort från Rummet. Det enda just nu var att få tillbaka henne dit. Det enda hon ville just nu var att komma därifrån. Därför måste hon försvinna. Vart spelade ingen roll, men här hon kunde inte stanna kvar mycket längre. Det första steget fick hennes högra ben att vika sig under henne, och hon föll handlöst ned mot den mörka asfalten igen. Fallet var tungt, och när hon långsamt kravlade upp på alla fyra igen upptäckte hon vad som orsakat det. Benet hade inte lytt, och det var inte så konstigt med tanke på det hon såg. En bit nedanför knäet blandades sörjan av sönderskrapat hud, kladdigt blod och kött med ett virrvarr av kablar och blek, syntetisk vävnad som höll allting på plats. Ett par tunna, svarta kablar var av och slängde nu runt utmed smalbenet. Även foten var skadad, ville inte göra som hon sade åt den. Bredvid den sönderslagna foten låg det där metallföremålet. Pistolen. Den lät visserligen illa, men hon skulle nog få användning för den.

En desperat blick runtomkring henne berättade att den lilla gatan förutom henne var befolkad av dussintalet personer. De flesta hade sin uppmärksamhet riktade mot henne, men somliga tittade fortfarande på Ficklampsmannen, som låg kvar på marken utan att röra en muskel. Hon hade velat väcka honom, prata med honom och be honom att förklara, men det fanns ingen tid till det. Han kunde inte hjälpa henne bort därifrån. Strax bortanför folksamlingen stod en bil. Lyktorna var tända och lyste henne i ansiktet. Motorn var fortfarande igång. Ett litet leende fick hennes läppar att kröka sig i samma ögonblick som hennes små grå celler skapade tanken i huvudet. Hon skulle få göra som Poirot och Hastings. Det skulle bli spännande."

Dr Horrible!

2008-07-16T22:59:00.004+02:00

Joss Whedon är en riktigt smart kille. Dr Horribles Sing-along blog är en superskurkmusikal i bloggformat. Kan det egentligen bli bättre än så här?

Wohoo!

2008-07-12T01:17:00.004+02:00

Våren 2008 har inneburit mängder med tidskrävande plugg, astronomi, examensarbeten. Jag har slitit hårdare än jag någonsin tidigare gjort i hela mitt liv, och jag har under långa perioder känt att nej, det här går inte. Jag kan lika gärna ge upp nu och inte slösa min tid.

Jag hade fel. Idag hade jag min muntliga redovisning om korsande, högeccentriska exoplanetsbanor och stark planet-planet-interaktion. Faktum är att det gick riktigt bra, och jag kan numera titulera mig som "Fredrik Windmark, filosofie kandidat inom fysik med inriktning astronomi" (alternativt Bachelor of Science in Physics). Var det värt mödan? Vete fasiken. Kommer jag att hämta mig efter utslitandet? Mjae, om några år kanske... Har jag utvecklats som fysiker? Något oerhört. Att helt själv ansvara och planera för något sånt här stort projekt har varit det absolut nyttigaste jag gjort i utbildningsväg. Dessvärre har det även gjort mig osäker på om forskarvärlden verkligen är det rätta för mig, men jag har ju faktiskt två år som Masterstudent kvar att bestämma mig på. Tiden får utvisa resten...

Nu har jag tre veckor kvar på mitt sommarjobb. Jag arbetar med samma handledare, men istället för planetbanor är det binära stjärnpopulationer, svarta hål och tidvattenkrafter (tidal forces) som gäller. Dessa tre tingestar använder jag för att försöka generera hypervelocity stars och S-stars i den mängd som krävs för att motsvara de observerade nivåerna. Det är självklart väldigt intressant, annars hade jag inte jobbat med det, men det är inte utan att man längtar till det lediga augusti med Medelhavsresor, Malmöfestivaler och annat lugnt.

Men nu är det jobbigaste gjort på ett tag. Mina tankar är redan hos Madelle, Gianini, Chanelle och Sisay Bile. Det är en lång berättelse att uppleva.

Sjätte novellen: Hjärtesorg

2008-07-10T20:21:00.002+02:00

Novellen hittar du här!

Med sina tvåhundranittiofem ord är jag tveksam till om Hjärtesorg egentligen kan kallas novell. Text, skulle nog vara mer passande. Det var längesedan (ungefär nio månader sedan, tror jag) som jag lade ut något textigt här. Därför kom jag att tänka på Hjärtesorg, som jag faktiskt skrev under en svenskalektion i gymnasiet för fem år sedan. När jag nu läste den igen kom jag fram till att jag faktiskt fortfarande tycker att den håller måttet. Den är liten, söt och totalt oredigerad sedan 2003.

Hoppas att någon eländig stackare hittar hit och ser det här. Läs den i så fall gärna. Jag tycker att den är värd en minut av ert liv.

Junilistan

2008-06-30T20:49:00.014+02:00

Fyndiga Fredrik. Ytterligare en hektisk månad är förbi. Nu är jag tillbaka med full energi, och ska hålla det här uppdaterat bättre. Kandidatrapporten med namnet "Can the exoplanetary orbits be explained with planet-planet scattering?" och arbetstiteln "Analytical approach to exoplanet orbitcrossings" är nu färdigskriven, och jag är nu bara ett litet lustigt prat ifrån att kunna skriva "Fredrik Windmark, filosofie kandidat i Fysik med inriktning Astronomi" på mitt visitkort. Det kommer att bli många visitkort utdelade inom kort :)

Midsommarveckan spenderades med familjen uppe på Sågis. Det blåste ganska mycket, men var jätteskönt och bitvis riktigt soligt och varmt. Resultatet blev en ofantlig mängd Kinaschack, ganska mycket Alfapet, Bohnanza och Boccia, med en inte oansenlig andel Fredrikvinster.

Den senaste helgen har vi dock varit tillbaka i Lund tillsammans med Sam, Jakob och Maria. Självklart spelades det en del här också. Roborally en del, två gånger tio timmar Descent med mig som Overlord. Jag vann allt. Jag är bäst. Alla andra är sämst.

I ordning har vi alltså: Vandalisera fåret (som är glatt ändå), ett blåsigt Grebbestad, Fredrik börjar skriva igen, Lund 1890 ur en bok från Sågis, Slutstrider i Descent med de efterföljande hjältarnas dystra miner över en svidande förlust mot Munkar the Black! (Min Maria är inte så ledsen, för hon visste att de var chanslösa hela tiden)

(Efter det här bildikappkommandet ska jag se till att vara tillbaka i vanlig ordning.)

En snabb återblick

2008-05-31T10:42:00.018+02:00

Ojojoj, tiden går oerhört fort när man har alldeles för mycket att göra. Den politiker som tror att en seriös student har den minsta möjlighet att jobba vid sidan av studierna borde läsa astronomi i Lund. Den senaste en och en halv månaden har jag jobbat på mitt exjobb; analytisk undersökning av interaktioner mellan exoplaneter för att producera de konstiga banor vid har observerat hittills. Det har varit jäkligt svårt, och oerhört tidskrävande. Inte varit mycket tid till annat vid sidan av. Det har faktiskt känts riktigt jobbigt. Vet inte om jag skulle kunna stå ut med två år till av samma sak, men det får tiden avgöra-

Därför kommer det här en snabb recap i bilder om vad jag har gjort den senaste tiden. Jag ska försöka hålla sidan bättre uppdaterad i framtiden.

Vad var väl en bal på slottet?

2008-04-22T20:57:00.006+02:00

Crafoordpriset är lite av ett komplement till Nobelpriset (innebärandes en status inte så långt under Nobel), och delas varje år ut med löpande schema inom ämnena Astronomi/Matematik, Geovetenskap eller Biovetenskap, ett av dessa varje år med en cykel på tre år. I år var det dags för Astronomi/Matematik-priset, som gick till Rashid Sunyaev, Edward Witten och Maxim Kontsevich. Prisutdelningen sker av kungen uppe i Stockholm, men eftersom Crafoord var verksam i Lund är den första dagen av föreläsningar och annat förlagd hit.

Eftersom Lunds astronomi-institution då ganska naturligt har ett visst intresse i saken är det en ganska stor närvaro av just astronomer på kvällsbuffén som ligger ett par timmar efter eftermiddagens föreläsningar av laureaterna. Då det var en viss brist på deltagare under 40 blev vi i ALVA tillfrågade om vi ville vara med och förskjuta medelåldern nedåt en bit, vilket många av oss tackade ja till. Det var inte alls dumt. Jag klippte mig till och med, tillfället till ära.

Middagen var i gamla universitetsbyggnaden, och inleddes med en ohygglig mängd olika kanapéer och vacker levande musik i atriet. Buffén kantades sedan av musik från en pianoprofessor (vilket jag inte visste fanns; han måste vara väldigt duktig på allt som har med pianosar att göra), vansinnigt instabila blomsterarrangemang och bestod av en massa goda och säkert jättedyra saker. Jag har inte koll på allt, men värt att nämna är i alla fall fem olika chokladefterätter, färskpotatis med någon god senapssås, lammkött, laxtartar (vad nu en tart är) och sockerstekta morötter eller något sånt. Det hela var himla trevligt, och någonting jag lätt kan tänka mig att bevista fler gånger i framtiden. Plus att Sunyaey såg så glad ut hela tiden. Jag gillar människor som är glada. Det är skoj.

Meaya slåss mot ondskans förkämpar

2008-04-19T23:06:00.003+02:00

Jag pallar inte riktigt att koncentrera mig tillräckligt mycket vid datorn för att kunna skriva just nu, så det blir en del photoshoppande istället. Här kommer ytterligare en bild med min älskade Templar, Meaya Redwind från Qeynos. Möjligt att det kanske blev lite väl mycket manipulerat, men jag kunde inte hejda mig. Ska snart sätta igång med skrivandet igen, jag lovar.

Änglakören har för övrigt just nu anledning att sjunga lite gladare där uppe i himlen, för Tobias har efter mycket och långt övervägande bestämt sig för att börja blogga. Just nu ser det lite trögt ut, men det finns all anledning att tro att Tobias Stillsamma Vardagsastronomi kommer att slå högt bland kritikerna (när han väl sätter igång med att skriva något)!