21 576 gånger asch

Här skrev man som en vild gnu för att få bort den fula röda nanoräknarstapeln, och sen går den rackarns NaNoWriMo-hemsidan ner lagom till när jag skulle uppdatera wordcounten. Jaja, dagens ordantal ligger i alla fall på 21 576 och motsvarar 2400 ord per dag i genomsnitt. Här nedan kommer ett litet utdrag (som vanligt alldeles oredigerat):

En vecka efter Stupet träffade hon Gubben igen. Det var på väg hem från skolan, och hon pulsade hem genom skogen på sin hemliga lilla stig genom ett tjockt lager av nyfallen snö när han plötsligt stod där framför henne. Han såg fullständigt likgiltig ut, precis som om ingenting hade hänt sen de träffades senast. Anna däremot, var riktigt arg, och hon hade väntat på det här samtalet alldeles för länge.

”De tror att det var jag som knuffade honom! Varför gjorde du så för!”

”Jag gjorde ingenting. Det var ju du som knuffade honom.”

”Försök inte med mig!” Hon kunde knappt hålla gråten från halsen. ”Jag såg dig!”

”Ok, ok, det var jag. Men försök inte säga att du inte ville det innerst inne.”

”Det spelar ingen roll! Nu tycker ingen om mig längre. Inte ens mamma och pappa! Jag ska få gå till en psykolog!” Det var ingen mening med att hålla tillbaka tårarna, för det hade ändå inte hjälpt. Det var snart alldeles kallt på hennes kinder, och det var minusgrader i luften som gjorde att tårarna snabbt frös till is på hennes overall.

Gubben sjönk tillbaka i skuggan av en trädstam. Hans klohand kröktes runt en kvist och knäckte den tankspritt mitt itu. ”Han kommer inte att kunna gå riktigt på väldigt lång tid. Kanske inte i hela sitt liv. Visst förtjänar han det? Vad hade du tänkt få ut av balanserandet vid Stupet annars? Respekt? Du kommer aldrig få någons respekt.”

”Jag vet! Jag vet att han inte kommer att kunna gå! Och ja, hade jag fått bestämma hade han gärna fått bryta tungan så att jag slapp höra hans äckliga röst också. Men dom trodde att det var jag! Ingen tycker om mig längre!”

”Det var oundvikligt. Du höll på att förlora dina tjejkompisar i vilket fall. Ingen vill vara med någon som dig. Tro mig, jag vet.” Han höll upp sina missbildade händer framför hennes ansikte och gav henne ett brett flin som blottade de ojämna, svarta huggtänderna.

”Inte så konstigt om du knuffar ner folk från stup.”

”Det gjorde precis du med.”

”Inte på riktigt! Det var ju inte jag! Det var du!”

"Det vet ju bara du. Vad gör det för nytta då?”

Hon var så arg att hon inte kunde hålla sig längre, utan skyndade fram till honom och började slå mot honom med knutna nävar. Men hon träffade inte ett enda slag, för hans händer sköt ut som huggormar och tog ett hård tag om hennes handleder.

”Jag gjorde dig en tjänst med den där pojken.” Hans röst väste precis som en huggorm också. ”Du är skyldig mig en tjänst som jag kan kräva av dig när som helst. Precis som med Satmaran.”

”Jag bad ju inte om det! Då gills det inte!” Hon försökte slita sig loss, men hans grepp var stenhårt. Armarna kändes som de skulle gå sönder vilket ögonblick som helst.

Han svor till och stötte undan henne, skickade henne baklänges ut på stigen igen. ”En tjänst är en tjänst.”

Sedan vände han sig om och begav sig bort från stigen, och ut bland de snötyngda grenarna. Hon låg kvar i snön och såg hans rygg långsamt avlägsna sig. En halvminut senare var hon helt ensam igen, och hon ville bara gråta ännu mer, men tårarna hade tagit slut.

Mitt namn är Dancer...

... och på min bröllopsdag dödade de min man och våldtog min bästa vän. Ändå riskerar jag varje dag mitt liv för att rädda Ferelden från undergång. Vad gör det mig till? En hjälte.

En jobbig vecka senare...

Den här veckan har varit tung. För några veckor sedan blev jag ombedd att hålla ett prat om mitt masterprojekt för delar av den teoretiska astrofysikgruppen, vilket jag gjorde under onsdagen, och dagen därpå hjälpte jag till när vi fick besök av sju danska potentiella framtida masterstudenter, vilket jag gjorde i form av ytterligare ett prat om mitt masterarbete tillsammans med lite allmänt om Gaia-satelliten. De två praten, tillsammans med en javalabb som också den var under onsdagen, resulterade i en enormt trög vecka fram till torsdag.

Nu på torsdag ska jag hålla ett prat om planetmigration, tillsammans med en femsidig rapport, och jag började med den idag. Plus att jag borde se till att rollspelandet i Calimshan blir av snart, plus att jag fick Dragon Age i torsdags. Om Dragon Age fortsätter likadant som det började, så tror jag faktiskt att det knuffar ner Baldurs Gate 2 från tronen, och intar det högsäte som tidernas bästa datorspel förtjänar. Och det är riktigt, riktigt bra, men mer om det senare.

Nanon går faktiskt riktigt bra, trots den jobbiga veckan. Som man kan se på Nanoräknaren till höger ligger jag väl inom det gröna, och har alltså på en vecka lyckats skriva över 20 000 ord (motsvarandes 2500 ord per dag, där 1667 är rekommenderat). Sjukt kul, och det flyter på bra som fasiken också. Klämmer mellan 1000 och 1500 ord i timmen när jag väl hinner sätta mig ner, och det känns faktiskt som det är relativt bra ord också.

Om jag nu bara överlever planetmigrationerna så tror jag nog att livet i November ska kunna bli en riktig fest.

Dagens tal: 10 079

10 079 ord skrivna. Det motsvarar mer än 20% av målet, och det på två dagar. Det är fullständigt vansinnigt, och det var lika kul idag som det var att sätta igång med allting igår, och gick ungefär lika snabbt när jag väl lyckades få tiden att sätta mig ner vid datorn. Förberedelser, kan vi konstatera, hjälper något fantastiskt, och det gör det även att ha ett superspännande tema att skriva på. En kombination av dem båda är ett vinnande koncept :)

Dagens skiss-utdrag blir kort:

Skolan gick ganska bra nu. Det hade faktiskt blivit bättre efter de första månaderna, och hon hade några hon kunde leka med på rasterna. Emilia och Sara framförallt, för dom gillade ändå inte att vara ute och leka på lekplatsen, och om dom stannade kvar i klassrummet tillsammans med Anna slapp dom ha fröken tjatandes på dem. Anna förstod att det var en stor anledning till att de ofta var med henne, men hon tyckte ändå att de hade väldigt roligt tillsammans, så det var inget större problem. De brukade rita tillsammans, stora teckningar på de största papprena som fröken kunde hitta, som de sedan tejpade ihop till jättestora teckningar med skogar och blommor och hus och bilar och hästar, Sara gillade hästar, och hundar och simhallar och mammor och pappor och drottningar och prinsar. Det var jätteskoj, och en av dem blev så fin att fröken bad om att få sätta upp den på väggen.

I tvåan lärde hon sig att multiplicera och dividera och lärde sig att säga äppel och haus och Maj nejm iss Anna på engelskan. Det var väldigt roligt. Ibland fick hon ta med Emilia och Sara hem till sig så att de kunde göra läxor och se på film tillsammans. Dom var väldigt avundsjuka på hennes fina målarstativ hon fått på sin åttaårsdag. Emilia sa att hon skulle bli konstnär när hon blev stor, och då skulle hon ha precis ett sånt stativ som Anna hade.

Sen kom sommarlovet innan trean, och då gick Annas värld sönder.

Nattflickan: Ett utdrag

En Nano-dag har gått, och resultatet är tusen meter över förväntan. Jag siktade på 5000 ord, trodde 3000, och landade på 7330. Det flyter på riktigt bra med skrivandet, kan vi konstatera, och faktum är att det känns roligare än något tidigare Nano gjort. Jag ser redan fram emot imorgon kväll när jag får vara med om ytterligare hemskheter med den stackars nattflickan Anna.

Här kommer i alla fall ett litet utdrag ur prologen. Märk dock att det här är direkt från snabbskrivarlandet, och att 90% av orden antagligen inte kommer att överleva December-redigerandet.

Den lilla vita papperstussen kom flygande genom luften, rakt emot henne. Hon såg den komma långt i förväg, men gjorde inga försök att undvika den. Det kladdiga pappret träffade henne på halsen, och studsade vidare ned på golvet. Till höger om henne hördes ett tyst fnissande, men hon gjorde sitt bästa för att inte låtsas om det.

Egentligen skulle man inte behöva vara med om sånt där, visste hon, men det fanns ingenting hon kunde göra för att stoppa det. Det var den första vanliga måndagen på höstterminen, och hennes sjätte skoldag totalt i högstadiet. Hennes klass var ny, en ihopblandning av mellanstadieklasserna från Viken och kanske en fjärdedel nya elever som kom utifrån. Ändå visste alla vem hon var, men inte för att hon var populär, utan för att hon var annorlunda. De som inte redan hade hört historierna om henne fick dem snabbt berättat för sig.

Hon var Nattflickan, tjejen som inte tålde solljus. Hon var så allergisk mot solen att hon inte kunde vara ute på dagen utan heltäckande tröja och keps, hur varmt det än var, och hon fick till och med dispens för att kunna vara inomhus på idrotten om det var för soligt. Hon var tjejen som trodde att hon var en vampyr, eller varulv, eller vampyrvarulv. Det var hon som hade knuffat Alex nedför Stupet i lågstadiet, så att han fick ligga på sjukhus i en vecka. Det var hon som hade dödat gubben Holms katt så sent som i våras. Spikat upp den på gubbens dörr, sade de, men den biten var faktiskt inte sann. Och hon hade inte dödat den heller. Inte egentligen. Om de bara kunde lyss…

Hennes tankar avbröts. ”Fint väder idag, eller hur, Anna? Hänger du med ner och badar sen?”

Hon såg inte vem det var som sagt det, ansträngde sig till sitt yttersta för att inte vrida på huvudet och titta efter. Men sen insåg hon att hon kände igen rösten. Det var Robban, hennes gamla bänkkamrat under våren i sexan. Hon hade tyckt om honom då, för de hade haft en tyst överenskommelse om att inte störa varandra. Nu hade han tydligen bestämt sig för att ändra på sin strategi. Högstadiet verkade ha den effekten på folk. De ändrade på sig, och allting blev farligare och obehagligare. Inte ens Robban hade klarat sig från att förändras, tydligen.

”Åh, nej! Förlåt, jag glömde! Vampyrer badar ju bara i badkar…”

Det var ju inte ens roligt, men hans ord åtföljdes ändå av rad skratt från högra sidan av klassrummet. Hon kostade på sig att vrida lite på huvudet, och fick syn på Robban som satt och tittade på två tjejer som gått i 6b. Nettan och Åsa trodde hon att de hette.

Amir från 6c stämde in bland rösterna. Han satt i bänken framför henne. “Vampyr va? Var har du gjort av huggtänderna?”

Hon önskade att det hade gått att sitta ännu längre bort från allting, men hon hade redan ryggen mot klassrummets bakersta vägg. Men det spelade ingen roll, ingenting hjälpte när allting drog igång. Det här hade hon varit med om förut, men nu i högstadiet var insatserna högre.

Amir fortsatte. ”Hon säger inte så mycket, den där. Kanske har fullt upp med att gömma dem. Ska vi bända lite och titta efter?”

Han gjorde en ansats att resa på sig, och tittade sig omkring på sina klasskamrater. Anna spände sig, beredd på det värsta. Nu hade de fått allas blickar på sig, men ingen verkade göra någon större rörelse för att sälla sig till Amirs påhitt. Plötsligt såg hon hur Robert började resa på sig, ivrigt påhejad av sina två tjejkompisar.

”Var har du gjort av din hjärna, Amir?” Var det verkligen hon som sagt det? Nu måste hon fortsätta. ”Det har jag alltid funderat över. Men du har väl ingen. Kanske om jag knuffade ned dig från något högt och tittade efter? Om jag bände lite…”

Hon ångrade sig genast. Hon skulle inte ha dragit upp Stupet. Om det var någon som inte hade trott på ryktena skulle han definitivt göra det nu. Amir svarade inte, utan tittade menande på de andra och vände ryggen mot henne. Robban sjönk dock tillbaka till sin stol, så lite positivt hade ju i alla fall kommit ut av det hela. Sedan gick pratet igång igen. Hade hon verkligen syftat på vad de trodde att hon hade syftat på? Ja, titta bara på henne. Hon är ju praktiskt taget en livs levande galning. Inte konstigt att hon är utstött, den där Nattflickan, som hon håller på. Håll er borta från henne.

Och NaNoWriMo är igång!

Två timmar och tio minuters skrivande in på den internationella skrivarmånaden, och när jag nu går och läggar mig har jag redan hunnit stoppa 2322 ord i säcken! Jag hade planerat att satsa på fem tusen ord nu under söndagen, men jag tror nog att jag lugnt kan klämma till med ett minimum på sex tusen ord.

Det här blir en grymt bra månad, och lite utdrag kommer att dyka upp inom kort!

Nio timmar kvar...

...och nu känner jag faktiskt att planerandet börjar se bra ut. Jag leder definitivt på förberedelsefronten i år jämfört med tidigare år, och jag har på känn att det kommer att märkas i skrivhastigheten. Snart får vi se om jag har rätt...

Nattflickan

Monster finns verkligen på riktigt, och de bor verkligen under din säng. Det var den läxa som hon lärde sig som sjuåring. Vid nio års ålder sluter hon ett avtal med dem, när hon får reda på att hennes mamma är dödligt sjuk i cancer. Ett halvår senare överlever mamman mirakulöst, och Anna står plötsligt i skuld till monstren.

Nu är hon tretton år gammal, och är fortfarande skyldig dem ett liv. Det börjar bli dags att återbetala skulden.

Två dagar och en kväll kvar

Woaaah, nu är det nära! Jag har ju inte alls hunnit förbereda så mycket som jag skulle. Woaaaaaah! Förberedaförberedaförberedaförbereda!

Uppladdning inför NaNoWriMo 2009

Den första November närmar sig med stormsteg. Årets NaNoWriMo ska bli den snabbaste och effektivaste och mest smärtfria hittills, för den här gången ligger planerande på schemat. Men först:

Att fly från döden ligger på 92817 ord, eller 305 boksidor med text. Jag blev precis klar med det största svarta hålet i texten. I princip är det nu två halva kapitel plus en epilog kvar, och efter det blir det möjligt att låta folk läsa och kommentera de storymässiga elementen i större skala (eller nåt sånt). Men det blir om minst en och en halv månad, för i November är jag upptagen.

Sista veckan ska spenderas på planerande. Jag har redan fler saker klara för mig den här gången än jag haft någon av de tidigare Nanosarna, och efter den här veckan ska jag ha en så detaljerad plan att det bara blir att sätta sig ner och skriva 100 timmar i sträck utan att behöva få personlighetskris över att jag inte vet vad som komma skall. Det blir lätt 3000 ord om dagen.

Nattflickan kommer att bli superbra!

Det blir aldrig som man tänkt sig

Dagens tips: Planera aldrig någon rollspelskampanj mer än en gång i förväg. Det händer alltid något konstigt som totalt går emot alla dina genomtänkta spekulationer om framtiden.

De enda som hade möjligen att rädda Calimshan från kaoset åkte just på råspö av några avdankade gladiatorer i ett utplundrat köpmannahus i det brinnande inferno som är staden Hessa. Allt jag totat ihop hittills får åka i papperskorgen. Nya planer är på g.

Sexårsdagen

I söndags firade jag och Maria vår sexårsdag (som egentligen var i måndags). Vi har pratat länge om att gå på opera, så Maria var duktig och hittade Askungen av Rossini, som gick på Malmö Opera. Askungen var riktigt bra, och precis exakt som vi föreställde oss att en opera skulle vara. Sen snurrade vi runt i Malmö och Lund och hade det trevligt. Det var allt i allt en mycket lyckad dag, och längst ner har jag lagt upp ett par konstiga bilder från operan. Det var alltså från pausen, och var egentligen helt fullsatt. Opera är en folkrörelse, så det så!

Sex år tillsammans är bra himla mycket, och det har varit jättebra. Nu satsar vi på ytterligare tvåhundraåttiotvå år tillsammans. För det borde ju vara hela fyrtiosju gånger bättre än jättebra. Och det är ganska bra!

Testar lite

Jag håller på och testar lite med olika layouts. Det är svårt dock, för blogspot är dessvärre lite svårändrat på sina håll.

Optiska illusioner

Jag skriver vanligen inte om sånt här på den här bloggen, men den här gången var jag bara tvungen. Ruta A och B har samma färg. Precis samma färg. Hur jag än gör kan jag inte se det. Var tvungen att gå in i Photoshop och dra streck själv för att övertyga mig om att det är sant, och det är knappt jag går med på det än. På den här mindre bilden kan man nog se en viss antydan till det om man tittar på den ljusa rutan mellan A och B, men... njae. Optiska illusioner har man ju sett förut, liksom, men den här var värst hittills.

Spana in Astronomy Picture of the Day.

Fritid och Windows 7

Den här veckan har varit fantastiskt skön. Jag har kunnat arbeta någorlunda effektivt, kunnat gå hem relativt tidigt, passat upp stackars förkylda Maria så gott jag förmått och kikat in en inte oansenlig del Magic. Det är super, och så hoppas jag att det förblir ett tag till. Igår natt fick jag en inspirationsrush till både nya romanen och ett litet lurigt stycke jag haft problem med i Att fly från döden, så helgen kommer förhoppningsvis att kunna ägnas åt skrivandet.

Dock kan jag inte hålla mig längre. Mina 1,5 år med Vista på den nya datorn har varit de lättaste datoråren någonsin (faktum är att jag under den tiden inte haft ett enda litet problem, eller bluescreen, och allting har varit blixtsnabbt), men i juni gick jag och skaffade Windows 7 RC till Andromeda, vår vardagsrumsdator, och det går banne mig inte av för hackor. Det är väl snarare att beakta som någon form av uppdatering av Vista, men jäklarns vilken uppdatering! Snabbare, mer slimmat, snyggare, och är ett underverk med drivrutinsuppdateringar.

Nu när jag väl har tid över kunde jag faktiskt inte hålla mig längre, och då Lunds Universitet bjuder på licenser var det bara att slå till. När jag väl fått Capella att funka är det bara att fortsätta med Sirius. Allt på ett kort, men från mina erfarenheter av Windows 7 med Andromeda är det ett säkert ett.

Tack för en bra tid, Vista! Efter att ha kört med hela Windowskonkarongen, Linux och fått en bra uppfattning av OS X kan jag lugnt meddela att du leder stort hittills!

Tillbaka från Stockholm

September har varit riktigt, riktigt stressigt. Det har varit en kombination av ALVA-jobb, Kulturnatten-förberedelser, Masterpresentations-förberedelser, samt poster-görande till Astronomdagarna 2009 i Stockholm.

Jag åkte upp på torsdag morgon, traskade runt ett antal mil i Stockholm tillsammans med Tobias, tog in på ett sunkigt vandrarhem (ja, även när boende var betalt, studentfasonerna ligger djupt inetsade i min själ), gick på föredrag i AlbaNova från 08.00 till 19.30, åt betalda middagar, luncher, tårtor, kakor och hade postervisning. Allt som allt var det bra och nyttigt, och nu känns det som att man börjar komma riktigt nära proffsastronomin. Vilket det är: Mindre än ett år kvar nu.

Oktober ser betydligt trevligare ut, så jag ska försöka få ner min puls, fortsätta jobba med mina Cepheider, Java-programmera, och ta nya tag i skrivandet som ju kom av sig lite när studierna började igen efter sommaren.

Det blir en bra höst det här.

GOBLIN WAR STRIKE!

GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!

FUCK YOU NILS!

Ringde vårdcentralen

Detta är sjunde dagen jag är sjuk, och jag genomled precis sjunde natten av sömnproblem på grund av den uppsvullnade halsen och envisa hostan. Bestämde mig för att ringa vårdcentralen, som dock inte hade någon tid över idag, men som tyckte att jag om jag trodde att det behövdes skulle ringa Akutmottagningen eller någon Smittskyddsmoj. Jag berättade att jag sovit väldigt lite under den senaste veckan och undrade om det fanns något bra jag kunde göra för att äntligen få sova mer än två timmar i sträck.

Hon frågade om jag hade testat att ta Alvedon.

Lika sjuk

Nu sitter jag fortfarande här. Och hostar. Och är sjuk. Det är tråkigt.

Sjuk

Jahopp, så sitter man här för fjärde natten i rad utan att kunna sova. Klockan är tjugo i sex, och jag har kanske sovit en timme hittills. Vet inte riktigt exakt, för saker är väldigt luddiga, men något åt det hållet. Gick och blev sjuk natten till min födelsedag, och har mått riktigt uruselt sen dess. Halsen bränner och värker och river, illamående, yrsel, huvudvärk, feber. Kände mig lite bättre igår kväll, och hade hoppats att få en första god natts sömn på ett tag, men det gick ju åt helvete. Fjärde jävla natten, och jag är helt totalt förbannat astrött.

Tacka gud för Sirius. Han hjälper mig så gott han kan.