My name is Nuabu Berusa, and I write this down to preserve the memory of one of the most important events in the region of Tyr. This is the first year of the Liberation, and the Tyrant King is dead.
Sorcerer-King Kalak is dead, and the people of Tyr rejoice, for a new era of our city has begun. Old stories tell of a time when the Sorcerer-King brought civilization to a village and founded the mightiest city-state since the Green Age. They tell of a time when the Sorcerer-King protected his people from the Dragon of Tyr, and staved off starvation with his mighty arcane knowledge. These stories mean little to our people, because no living man in Tyr can remember anything other than blood and slavery and human sacrifices.
Alas, the Tyrant King is now dead, and the future brings many promises. For the first time in history, a Tyrian senate rules over the city, with representatives from all the noble families and merchant houses and both of the Liberators in the center. From the stairs of the Ziggurat, Ta-Anari of Yaramuke announced his new name, Shamash of Tyr, and he declared the intention of again making Tyr the greatest city in the region and spreading democracy to the other city states. At the Gate of the Golden Tower, Innayana of Altaruk became Ishtar of Tyr and announced the freeing of all the slaves in the city and water for everyone. Promises that have up until now never been possible even in the wildest dreams of madmen. It is truly a remarkable time we have ahead of us.
But as I write this from the tower of the Berusa estate, dark smoke pillars can be seen in the horizon, and distant sounds of weapons clashing can be heard from the Warrens. Many of the Tyrants templar followers did not give up when their sorcerer-liege died, and are now putting half of the Valley to the torch. The order has still not been restored in the city even now, two weeks since the Liberation, and criminal thugs and the cutthroat business of the merchant houses lead to more bloodshed than ever before. It is rumored that Hamanu of Urik has started marching towards Tyr with his army, and it is known that Sorcerer-Kings can be bested by no man. But then, only two weeks ago, a Sorcerer-King was slain in the sands of the Arena by just one man. People whisper that the end is near for the Sorcerer-Kings domination in the world. After the death of a Tyrant, anything is possible.
This I write in the first year of the Liberation. My name is Nuabu Berusa, and I am the last chronicler of the old Tyr, and the first chronicler of the new.
torsdagen den 28:e juli 2011
söndagen den 2:e januari 2011
Vem är Herr Jakobsson?
Vi har att göra med en Amund som tar sig vatten över huvudet i Göteborg. Eller den unga Anna, Nattflickan, som bor i det där lilla obetydliga samhället någonstans i Bohuslän och allra helst bara vill kunna ge sig ut och springa med sin bästa vän, Den Svarta Hingsten. För att inte tala om problemen som Madele har i framtidens Paris, som med nosande militärstyrkor i hälarna tvingas ta hjälp av desperata flyktingar från Afrika för att överleva medan hon egentligen bara vill se regnskogarna i Amazonas, eller kanske den Kinesiska Muren, eller Big Ben i London, eller... Vi spolar vidare i de enorma textmassorna och finner störtförälskade bagarlärlingar, mystiska tvillingar, lindormar under berömda nöjesfält, MONSTER UNDER SÄNGAR, monster i skogen, monster på vinden, monster i lillasysters rum, mobbare, mobboffer, siare som jobbar i Feskekörkan, religiösa och eremitiska vapensmeder, Alzheimerspensionärer, bergakungar och kylskåpstroner, androider in denial, en Lamia på besök till Skandinavien från det exotiska Grekland, Satmaror, supersociala professionella hackare, och såklart denna gäckande Herr Jakobsson.
Maria har utmanat mig på att skriva tre NaNoWriMo-ransoner imorgon för att få slut på mitt brädspelssurfande. Planen är att skriva på min episka prolog om tvillingarna Kyra och Dai och Imperiet Terani, men för att skriva så mycket på en dag behöver i alla fall jag några generella riktlinjer för vad som kommer att dyka upp under dagen. Vet jag vad som ska skrivas kan jag klämma tvåtusen ord på en timma utan för stora problem, men ska man hitta på samtidigt landar man snarare på femhundra. Därför sitter jag här och ska planera, men jag fastnade visst i mina gamla ofärdiga romaner. Och det är fantastiskt rolig läsning.
Jag har mycket att göra, kort sagt, och nu blev jag inspirerad. Över till Rosaline Bell, i en galax nära dig.
Maria har utmanat mig på att skriva tre NaNoWriMo-ransoner imorgon för att få slut på mitt brädspelssurfande. Planen är att skriva på min episka prolog om tvillingarna Kyra och Dai och Imperiet Terani, men för att skriva så mycket på en dag behöver i alla fall jag några generella riktlinjer för vad som kommer att dyka upp under dagen. Vet jag vad som ska skrivas kan jag klämma tvåtusen ord på en timma utan för stora problem, men ska man hitta på samtidigt landar man snarare på femhundra. Därför sitter jag här och ska planera, men jag fastnade visst i mina gamla ofärdiga romaner. Och det är fantastiskt rolig läsning.
Jag har mycket att göra, kort sagt, och nu blev jag inspirerad. Över till Rosaline Bell, i en galax nära dig.
lördagen den 1:e januari 2011
Gott nytt år!
Gott nytt 2011! Jag och Maria firade tolvslaget på Theodor-Heuss Brucke, och tjosan, det var fucking kaos och hur coolt som helst! I Tyskland är det fortfarande lagligt att köpa smällare och fyrverkier, och det har tyskarna tagit fasta på. Alla sprang omkring med tändare och smällare i handen och kastade överallt, ned på gatan från femte våningen, i de ekande Altstadt-gränderna, och det var så många fyrverkerier i luften att det kändes som värsta krigszonen. Jag har aldrig gillat hemköpta fyrverkerier eftersom det liksom aldrig går upp mot de arrangerade i Göteborg eller Uddevalla, men det här var något alldeles extra. Superfint!
Det här året har jag såklart en massa nyårslöften med saker som jag ska få gjorda. 2011 kommer att vara året då jag får min första artikel publicerad. Det är alldeles säkert. Sen ska jag se till att skriva regelbundet, inte mycket men regelbundet, säg 2000 ord i veckan. Jag ska börja simma en gång i veckan (eftersom jag fortfarande har ett skadat knä att tänka på), och spela brädspel en fast dag i veckan. Små saker som borde vara görbara att ta hand om. Det kommer utan att tvekan bli ett minst lika bra år som 2010 var!
måndagen den 1:e november 2010
Jag saknar redan de ömma novemberfingrarna
Det är nu fyrtio minuter över midnatt, och Nanowrimo 2010 har precis gått av stapeln. Tre år i rad har jag nu vid den här tiden suttit och skrivit fingrarna av mig, men tyvärr ser det ut som att årets reservade Nano-papper kommer att fortsätta vara blanka ett tag till. Det känns riktigt tomt just nu, men jag har mycket annat att sysselsätta mig med så länge.
Jag har sen det sista inlägget hunnit flytta till Tyskland och arbetat mig igenom en ansenlig hög med tyska byråkratpapper. Heidelberg är supervackert (spana in Marias Heidelblogg för bilder och info!) och kul och allt är bra, men en doktorandtjänst innebär mycket tid och energi. Nu i November och December blir det besök till Duisburg och Braunschweig, och jag är vid det här laget tillräckligt mycket proffs på stoftiga planetdiskar för att kunna börja göra nytta. Något som innebär mycket kul och intressant jobb men också rätt lite tid till annat.
Jag har i alla fall en episk berättelse på G som ska skrivas så fort jag får själslig ro. Det blir heliga äktenskap, syskonkärlek och avundsjuka, högförräderi och svek, kristallstäder, tropiska stadsstater och mycket annat i det teokratiska imperiet Terani. Vi tänker oss solbrända krigare i bronspansar och krökta shamshirer, dekadenta palatiner i palats av guld och ädelstenar, långsträckta kuster vid smaragdgröna hav och en djupt brinnande insikt att det någonstans finns en Moder som skapade allt och fortfarande vakar över Teranis folk.
Det ska bli skitkul att få sätta tänderna i vad som förhoppningsvis kommer att bli den mest storslagna romanen hittills :)
Jag har sen det sista inlägget hunnit flytta till Tyskland och arbetat mig igenom en ansenlig hög med tyska byråkratpapper. Heidelberg är supervackert (spana in Marias Heidelblogg för bilder och info!) och kul och allt är bra, men en doktorandtjänst innebär mycket tid och energi. Nu i November och December blir det besök till Duisburg och Braunschweig, och jag är vid det här laget tillräckligt mycket proffs på stoftiga planetdiskar för att kunna börja göra nytta. Något som innebär mycket kul och intressant jobb men också rätt lite tid till annat.
Jag har i alla fall en episk berättelse på G som ska skrivas så fort jag får själslig ro. Det blir heliga äktenskap, syskonkärlek och avundsjuka, högförräderi och svek, kristallstäder, tropiska stadsstater och mycket annat i det teokratiska imperiet Terani. Vi tänker oss solbrända krigare i bronspansar och krökta shamshirer, dekadenta palatiner i palats av guld och ädelstenar, långsträckta kuster vid smaragdgröna hav och en djupt brinnande insikt att det någonstans finns en Moder som skapade allt och fortfarande vakar över Teranis folk.
Det ska bli skitkul att få sätta tänderna i vad som förhoppningsvis kommer att bli den mest storslagna romanen hittills :)
måndagen den 5:e juli 2010
Terani
NaNoWriMo 2010 kommer att bli min första riktiga fantasy sedan högstadiet. Handlingen utspelar sig i Terani, Kristallimperiet, där föreningen mellan den världliga makten hos Septarkens lydfurstar blandas med den andliga makten hos deras makar, Modern Tigis prästinnor. Vad är ödet för en ofruktsam ung kvinna vars största plikt i livet är att förse Imperiet med gudomliga furstebarn? Södern bryter ut i oroligheter när handeln med de fria staterna plötsligt sinar, och i Kristallstaden sägs det att Blodsfrun fött Septarken två söner i samma kropp. Ett uråldrigt rike är på väg att falla i kaos.
När jag nu äntligen fick en ursäkt för att rita en karta så fick jag ju passa på. Kartan är gjord med hjälp av denna excellenta guide. Dessvärre blev färgerna något underliga i konverteringen från psd till jpeg, men jag kände mig tvungen att lägga upp den nu även om det fortfarande finns saker kvar att fixa till. Klicka gärna på bilden för förstoring.
När jag nu äntligen fick en ursäkt för att rita en karta så fick jag ju passa på. Kartan är gjord med hjälp av denna excellenta guide. Dessvärre blev färgerna något underliga i konverteringen från psd till jpeg, men jag kände mig tvungen att lägga upp den nu även om det fortfarande finns saker kvar att fixa till. Klicka gärna på bilden för förstoring.
tisdagen den 23:e februari 2010
Leiden och Heidelberg
Har visst blivit lite blogguppehåll, märker jag, men det är så det går när det är mycket att göra, och de sakerna dessutom är rätt så rejält viktiga. Det är nu inte långt kvar tills presentationen av mitt Masterprojekt, som jag lagt ner snart ett år på. Datumet är spikat till 31:a maj. Jobbjobb.
Februaris projekt är intervjuer till doktorandplatser nu till höst. Förra veckan var jag i Leiden, Holland, och intervjuades för tre olika platser. Fantastisk stad, trevliga människor och bra arbetsvillkor. Ser lovande ut!
I detta nu sitter jag på ett hotellrum i Heidelberg för intervjurunda nummer två. Har sju intervjuer som ska göras från imorgon till fredag, de flesta till Max-Planck-Institut für Astronomie uppe på ett högt berg över själva stan. Kom hit idag, och har hunnit med en liten löparrunda i den tiogradiga hettan (15 grader varmare här än Lund!), samt traskat runt i den finare delen av stan. Det är riktigt snyggt här också, får sägas, i alla fall när man traskar runt i själva stadskärnan.
Det här med att få en doktorandplats går åt båda hållen. Det är inte bara jag som blir intervjuad för att se om jag passar på platsen, utan även jag som ska få en möjlighet att avgöra om det är något jag vill pyssla med de närmaste tre-fyra åren. Dessutom spelar handledarens trevlighet roll, staden och landet, arbetsvillkoren (lönen!) och arbetspotentialen för Maria som ska haka på.
Det blir spännande att se hur det här kommer att avlöpa, kort sagt.
Februaris projekt är intervjuer till doktorandplatser nu till höst. Förra veckan var jag i Leiden, Holland, och intervjuades för tre olika platser. Fantastisk stad, trevliga människor och bra arbetsvillkor. Ser lovande ut!
I detta nu sitter jag på ett hotellrum i Heidelberg för intervjurunda nummer två. Har sju intervjuer som ska göras från imorgon till fredag, de flesta till Max-Planck-Institut für Astronomie uppe på ett högt berg över själva stan. Kom hit idag, och har hunnit med en liten löparrunda i den tiogradiga hettan (15 grader varmare här än Lund!), samt traskat runt i den finare delen av stan. Det är riktigt snyggt här också, får sägas, i alla fall när man traskar runt i själva stadskärnan.
Det här med att få en doktorandplats går åt båda hållen. Det är inte bara jag som blir intervjuad för att se om jag passar på platsen, utan även jag som ska få en möjlighet att avgöra om det är något jag vill pyssla med de närmaste tre-fyra åren. Dessutom spelar handledarens trevlighet roll, staden och landet, arbetsvillkoren (lönen!) och arbetspotentialen för Maria som ska haka på.
Det blir spännande att se hur det här kommer att avlöpa, kort sagt.
tisdagen den 19:e januari 2010
Nya eskapader i Dalsländerna
Dalsländerna är en märklig plats. Våra rätt självutnämnda hjältar har hunnit med att tampats med åtskilliga drakdyrkande kobolder, två fasansfulla drakar, giftiga ormar, lömska fågelfän, svärande sjömän och en säck med andra hemska bestar. De har snurrat runt i alvsamhällen, värdshus, grottor, arenor, fartyg, övergivna dvärgstäder och mörka gruvor.
Historien är ett glatt virrvarr som i mitt huvud är fullständigt nedlusat av underliga överdrifter och mystiska komplotter. Sa jag att Bjarve Bard idag räddade livet på den reinkarnerade halvguden och tillika Devan Arborn? Det är sant, alldeles själv, mot dussintals hemska fågelbanditer och med bakbundna händer. Han är en i sanning mäktig gestalt, den där Bjarve Bard.
Årets första rollspelstillfälle i Dalsländerna. Tummen upp!
Historien är ett glatt virrvarr som i mitt huvud är fullständigt nedlusat av underliga överdrifter och mystiska komplotter. Sa jag att Bjarve Bard idag räddade livet på den reinkarnerade halvguden och tillika Devan Arborn? Det är sant, alldeles själv, mot dussintals hemska fågelbanditer och med bakbundna händer. Han är en i sanning mäktig gestalt, den där Bjarve Bard.
Årets första rollspelstillfälle i Dalsländerna. Tummen upp!
söndagen den 13:e december 2009
Doktorander i stjärngosseskrudar
Eller, nä.
Tänkte bara säga att jag fortfarande lever, och att jag jobbar på för fullt med det sista som ska fixas med universitetslivet innan jul. Lite finlir på Masterdraften, (extremt) lite småpill med ALVA, massor med CV-skrivande och ansökande till doktorandplatser rundom i världen (med eller utan Luciatraditioner) och meckande med exoplanetkursen. Tusen gånger fullt upp, kan jag lova.
Dessutom sitter jag och väntar på redigeringskopian av Nattflickan som skickades från USA förra veckan. Mer om det när jag har fått den :)
Tänkte bara säga att jag fortfarande lever, och att jag jobbar på för fullt med det sista som ska fixas med universitetslivet innan jul. Lite finlir på Masterdraften, (extremt) lite småpill med ALVA, massor med CV-skrivande och ansökande till doktorandplatser rundom i världen (med eller utan Luciatraditioner) och meckande med exoplanetkursen. Tusen gånger fullt upp, kan jag lova.
Dessutom sitter jag och väntar på redigeringskopian av Nattflickan som skickades från USA förra veckan. Mer om det när jag har fått den :)
söndagen den 29:e november 2009
50 000 ord, 30 dagar! Jag vann!
Woeeeeej! Jag är mannen! NaNoWriMo 2009 resulterade i en stenhård vinst, vilket är min 2,5:e totalt. November har varit tuff; mycket att göra och lite tid att göra det på. Ändå har jag lyckats med att skriva 1700 ord, eller 6 romansidor, per dag. På en månad blir det över 50 000 ord, och 170 romansidor. Höll jag samma tempo under ett års tid skulle jag kunna fylla upp ett helt pocketställ enbart med mina egna böcker. Superballt, men inte heller annat än rimligt, för jag är ju ganska ball. Det har inte varit simpelt att balansera mellan arbete och nanoskrivande, men det gick ju till slut. Hade jag inte haft så mycket att göra så hade jag nog kunnat klara av säkert 100 000 ord. Känslan kan sammanfattas typ så här:Supermegaläcker!
Nattflickan har varit fantastiskt kul att skriva på, men i vanlig ordning efter en månads NaNoWriMo så är den långtifrån klar. Jag ska försöka ta mig tid till avslutandet under våren, när allting fortfarande är färskt i huvudet. December ska först spenderas på att göra allt jag inte hann med att göra under månaden som gått, men det stora målet får bli att planera upp de resterande kapitlen så att jag kan sätta mig ner och bara superflytskriva när jag väl får skrivarenergin tillbaka.
Nu ska jag sätta mig ner och... inte skriva ett litet tag. Det kommer att vara riktigt, riktigt skönt.
söndagen den 22:e november 2009
Slutspurt
Breakade precis 40 000 skrivna ord till Nattflickan. Fantastiskt gött, för det innebär att det är mindre än 10 000 kvar, och att jag för varje dag blir klar med en 10-20% av det totala behovet. Superkul!
Problemet är att jag nu har kommit in på outforskad terräng. I förrgår skrev jag klart det sista av det jag hade planerat från början, så nu har jag i två dagar improviserat för fullt. Det funkar ganska bra ur ett ordskrivarperspektiv, men jag vill ju samtidigt inte skriva planlöst på en story som jag senare skulle behöva ändra på. Vad som gäller nu är alltså att så fort som möjligt planera upp resten av storyn, bestämma ungefär vad varje kapitel ska innehålla.
Jag hoppas att jag hinner göra det imorgon, men det kommer att bli lite knapert med tid. Jag har lovat att vara med på lite brädspel i Nöbbelöv, samt måste fixa en del saker till mitt Mastermöte på måndag, samt skriva ytterligare en dagsranson med Nano-ord. Men det kommer väl att fungera, antar jag, för jag har inte så mycket till alternativ. Det blir en stressig dag.
Problemet är att jag nu har kommit in på outforskad terräng. I förrgår skrev jag klart det sista av det jag hade planerat från början, så nu har jag i två dagar improviserat för fullt. Det funkar ganska bra ur ett ordskrivarperspektiv, men jag vill ju samtidigt inte skriva planlöst på en story som jag senare skulle behöva ändra på. Vad som gäller nu är alltså att så fort som möjligt planera upp resten av storyn, bestämma ungefär vad varje kapitel ska innehålla.
Jag hoppas att jag hinner göra det imorgon, men det kommer att bli lite knapert med tid. Jag har lovat att vara med på lite brädspel i Nöbbelöv, samt måste fixa en del saker till mitt Mastermöte på måndag, samt skriva ytterligare en dagsranson med Nano-ord. Men det kommer väl att fungera, antar jag, för jag har inte så mycket till alternativ. Det blir en stressig dag.
fredagen den 20:e november 2009
Nattflickans ordmoln
Nu är det dags för dagens Nanotid, men först tänkte jag lägga upp ett ordmoln av Nattflickans första kapitel. Det är ett ganska familjebaserat kapitel, vilket kanske syns (och nej, varken Slaktaren eller Gubben är med i familjen, men de får vara med på ett hörn ändå).
onsdagen den 18:e november 2009
Dancer är död. Länge leve Dancer!
60 timmars spelande (plus minst 10 omladdade timmar under alla svåra strider) och 1,5 veckor senare så är hjälten Dancer död och ärkedemonen besegrad. Fantastiskt spel. Helt enkelt fantastiskt. Jag hade kanske hoppats på lite längre sidquests för ens följeslagare, och den sista biten av storyn kändes något hastad, men det är i princip det...
Dragon Age kan inte få annat än topp-betyg. Slutet drog dock ner något. Hade det fortsatt som det började hade det varit årtusendets bästa spel, men nu får det sitta trångt på guldtronen tillsammans med Baldurs Gate 2.
Dancer, jag saluterar dig! Jag är säker på att du kommer att återvända från Fade när tiden för hjältar återigen är inne.
Dragon Age kan inte få annat än topp-betyg. Slutet drog dock ner något. Hade det fortsatt som det började hade det varit årtusendets bästa spel, men nu får det sitta trångt på guldtronen tillsammans med Baldurs Gate 2.
Dancer, jag saluterar dig! Jag är säker på att du kommer att återvända från Fade när tiden för hjältar återigen är inne.
söndagen den 15:e november 2009
Nattflickan breakar 30 000!
Skrivandet går framåt, och nu är jag klar med Novembers värsta svårigheter! Det innebär att jag har tagit mig igenom den trögaste skrivarperioden, och med god marginal dessutom. Prima ballerina!
Jag är nästan, nästan klar med Annas uppväxt nu, så alla karaktärer är introducerade och settingen är utstakad. Nu kommer den riktiga utmaningen, och det blir att göra hennes tid i högstadiet lika intressant som jag har fått ihop det i huvudet. Här kommer ytterligare ett litet utdrag, efter att Anna blivit överfallen i sin säng av Jägaren och Stryparen, och nu är på jakt efter dem för att kunna sova säkert i framtiden.
Dörren in till Trean gled upp ljudlöst för hennes hand. Treans rum var något mindre än hennes eget, och fullkomligt överbelamrat med leksaker i alla former och färger, fast så här dags såg det ut som om någon doppat precis allting i en svart färgburk. Här i dörröppningen kunde hon inte se skymten av dockan, men hon visste att den måste finnas här någonstans. Det kände hon på sig. Om hon inte såg sig omkring tillräckligt kanske hon skulle bli överrumplad av den lilla varelsen, och vem vet vad den skulle hinna göra med henne innan Gubben lyckades slita bort den?
Där. På sängen, intill Treans kudde. Att den bara kunde med att gömma sig i hennes egen lillasysters rum! Hon smög fram så tyst hon bara kunde, och det var ganska tyst, det! Hon såg sig om bakåt för att försäkra sig om att Gubben var kvar hos henne, och såg honom stående i dörröppningen. Så det här var hennes egen strid, tyckte han? Då skulle hon visa honom att hon inte var så hjälplös som han trodde.
Bara ett par meter kvar. Trean låg med ryggen mot dem, och verkade sova tungt. En och en halv meter. Hon hade nog inte studerat dockan i detalj förrän nu, för hennes lillasyster hade så många leksaker överallt, och fick fler för varje dag som gick kändes det. Det var en sån där klassisk docka i plast med brunlockigt hår ned till axlarna, böjbara leder och ögonlock som åkte upp och ned när man lutade på den. Anna hade själv haft en liknande innan hon blivit stor. En meter. Strax utom räckhåll. Hon böjde sig framåt för att lyfta upp den, men plötsligt öppnades de röda ögonen och Stryparen flög upp mot henne som om den varit ivägskjuten av en kanon.
Den träffade henne i ansiktet, och Anna snubblade baklänges ned på golvet intill lillasysterns säng och gjorde sitt bästa för att hålla Stryparen borta från hennes ansikte. Den lilla dockan var snabb, och flera gånger brände det till på kinderna när de vassa klorna kom förbi hennes gard. Hon försökte få tag i den på samma sätt som hon gjort under överfallet, men den verkade ha lärt sig till den här gången och lyckades synligen enkelt undvika hennes utfall.
Då rullade Anna runt på sidan, drog Stryparen med sig, och när den lilla dockan kämpade för att återfå balansen gav hon den en rejäl smäll med sin knytna näve, som skickade dockan rakt in i sängkarmen. Anna var snabbt efter den, tog ett fast tag i överkroppen och började spontant dunka den allt vad hon hade mot sängens träkant. Stryparen ringlade sig och spretade under hennes grepp, men lyckades inte komma loss. Anna fortsatte att drämma in den i kanten, gång på gång på gång på gång. Det återkommande ljudet ekade mellan de belamrade väggarna, men Anna vågade inte sluta.
Plötsligt avbröts hon av ett skrik, och rätt som det var så satt Trean upp i sängen och tittade på henne med en förskräckt blick. Den där blicken fick Anna att komma av sig, och den trasiga dockan gled ur hennes grepp och slog ned i golvet med en liten duns.
Jag är nästan, nästan klar med Annas uppväxt nu, så alla karaktärer är introducerade och settingen är utstakad. Nu kommer den riktiga utmaningen, och det blir att göra hennes tid i högstadiet lika intressant som jag har fått ihop det i huvudet. Här kommer ytterligare ett litet utdrag, efter att Anna blivit överfallen i sin säng av Jägaren och Stryparen, och nu är på jakt efter dem för att kunna sova säkert i framtiden.
Dörren in till Trean gled upp ljudlöst för hennes hand. Treans rum var något mindre än hennes eget, och fullkomligt överbelamrat med leksaker i alla former och färger, fast så här dags såg det ut som om någon doppat precis allting i en svart färgburk. Här i dörröppningen kunde hon inte se skymten av dockan, men hon visste att den måste finnas här någonstans. Det kände hon på sig. Om hon inte såg sig omkring tillräckligt kanske hon skulle bli överrumplad av den lilla varelsen, och vem vet vad den skulle hinna göra med henne innan Gubben lyckades slita bort den?
Där. På sängen, intill Treans kudde. Att den bara kunde med att gömma sig i hennes egen lillasysters rum! Hon smög fram så tyst hon bara kunde, och det var ganska tyst, det! Hon såg sig om bakåt för att försäkra sig om att Gubben var kvar hos henne, och såg honom stående i dörröppningen. Så det här var hennes egen strid, tyckte han? Då skulle hon visa honom att hon inte var så hjälplös som han trodde.
Bara ett par meter kvar. Trean låg med ryggen mot dem, och verkade sova tungt. En och en halv meter. Hon hade nog inte studerat dockan i detalj förrän nu, för hennes lillasyster hade så många leksaker överallt, och fick fler för varje dag som gick kändes det. Det var en sån där klassisk docka i plast med brunlockigt hår ned till axlarna, böjbara leder och ögonlock som åkte upp och ned när man lutade på den. Anna hade själv haft en liknande innan hon blivit stor. En meter. Strax utom räckhåll. Hon böjde sig framåt för att lyfta upp den, men plötsligt öppnades de röda ögonen och Stryparen flög upp mot henne som om den varit ivägskjuten av en kanon.
Den träffade henne i ansiktet, och Anna snubblade baklänges ned på golvet intill lillasysterns säng och gjorde sitt bästa för att hålla Stryparen borta från hennes ansikte. Den lilla dockan var snabb, och flera gånger brände det till på kinderna när de vassa klorna kom förbi hennes gard. Hon försökte få tag i den på samma sätt som hon gjort under överfallet, men den verkade ha lärt sig till den här gången och lyckades synligen enkelt undvika hennes utfall.
Då rullade Anna runt på sidan, drog Stryparen med sig, och när den lilla dockan kämpade för att återfå balansen gav hon den en rejäl smäll med sin knytna näve, som skickade dockan rakt in i sängkarmen. Anna var snabbt efter den, tog ett fast tag i överkroppen och började spontant dunka den allt vad hon hade mot sängens träkant. Stryparen ringlade sig och spretade under hennes grepp, men lyckades inte komma loss. Anna fortsatte att drämma in den i kanten, gång på gång på gång på gång. Det återkommande ljudet ekade mellan de belamrade väggarna, men Anna vågade inte sluta.
Plötsligt avbröts hon av ett skrik, och rätt som det var så satt Trean upp i sängen och tittade på henne med en förskräckt blick. Den där blicken fick Anna att komma av sig, och den trasiga dockan gled ur hennes grepp och slog ned i golvet med en liten duns.
måndagen den 9:e november 2009
21 576 gånger asch
Här skrev man som en vild gnu för att få bort den fula röda nanoräknarstapeln, och sen går den rackarns NaNoWriMo-hemsidan ner lagom till när jag skulle uppdatera wordcounten. Jaja, dagens ordantal ligger i alla fall på 21 576 och motsvarar 2400 ord per dag i genomsnitt. Här nedan kommer ett litet utdrag (som vanligt alldeles oredigerat):
En vecka efter Stupet träffade hon Gubben igen. Det var på väg hem från skolan, och hon pulsade hem genom skogen på sin hemliga lilla stig genom ett tjockt lager av nyfallen snö när han plötsligt stod där framför henne. Han såg fullständigt likgiltig ut, precis som om ingenting hade hänt sen de träffades senast. Anna däremot, var riktigt arg, och hon hade väntat på det här samtalet alldeles för länge.
”De tror att det var jag som knuffade honom! Varför gjorde du så för!”
”Jag gjorde ingenting. Det var ju du som knuffade honom.”
”Försök inte med mig!” Hon kunde knappt hålla gråten från halsen. ”Jag såg dig!”
”Ok, ok, det var jag. Men försök inte säga att du inte ville det innerst inne.”
”Det spelar ingen roll! Nu tycker ingen om mig längre. Inte ens mamma och pappa! Jag ska få gå till en psykolog!” Det var ingen mening med att hålla tillbaka tårarna, för det hade ändå inte hjälpt. Det var snart alldeles kallt på hennes kinder, och det var minusgrader i luften som gjorde att tårarna snabbt frös till is på hennes overall.
Gubben sjönk tillbaka i skuggan av en trädstam. Hans klohand kröktes runt en kvist och knäckte den tankspritt mitt itu. ”Han kommer inte att kunna gå riktigt på väldigt lång tid. Kanske inte i hela sitt liv. Visst förtjänar han det? Vad hade du tänkt få ut av balanserandet vid Stupet annars? Respekt? Du kommer aldrig få någons respekt.”
”Jag vet! Jag vet att han inte kommer att kunna gå! Och ja, hade jag fått bestämma hade han gärna fått bryta tungan så att jag slapp höra hans äckliga röst också. Men dom trodde att det var jag! Ingen tycker om mig längre!”
”Det var oundvikligt. Du höll på att förlora dina tjejkompisar i vilket fall. Ingen vill vara med någon som dig. Tro mig, jag vet.” Han höll upp sina missbildade händer framför hennes ansikte och gav henne ett brett flin som blottade de ojämna, svarta huggtänderna.
”Inte så konstigt om du knuffar ner folk från stup.”
”Det gjorde precis du med.”
”Inte på riktigt! Det var ju inte jag! Det var du!”
"Det vet ju bara du. Vad gör det för nytta då?”
Hon var så arg att hon inte kunde hålla sig längre, utan skyndade fram till honom och började slå mot honom med knutna nävar. Men hon träffade inte ett enda slag, för hans händer sköt ut som huggormar och tog ett hård tag om hennes handleder.
”Jag gjorde dig en tjänst med den där pojken.” Hans röst väste precis som en huggorm också. ”Du är skyldig mig en tjänst som jag kan kräva av dig när som helst. Precis som med Satmaran.”
”Jag bad ju inte om det! Då gills det inte!” Hon försökte slita sig loss, men hans grepp var stenhårt. Armarna kändes som de skulle gå sönder vilket ögonblick som helst.
Han svor till och stötte undan henne, skickade henne baklänges ut på stigen igen. ”En tjänst är en tjänst.”
Sedan vände han sig om och begav sig bort från stigen, och ut bland de snötyngda grenarna. Hon låg kvar i snön och såg hans rygg långsamt avlägsna sig. En halvminut senare var hon helt ensam igen, och hon ville bara gråta ännu mer, men tårarna hade tagit slut.
En vecka efter Stupet träffade hon Gubben igen. Det var på väg hem från skolan, och hon pulsade hem genom skogen på sin hemliga lilla stig genom ett tjockt lager av nyfallen snö när han plötsligt stod där framför henne. Han såg fullständigt likgiltig ut, precis som om ingenting hade hänt sen de träffades senast. Anna däremot, var riktigt arg, och hon hade väntat på det här samtalet alldeles för länge.
”De tror att det var jag som knuffade honom! Varför gjorde du så för!”
”Jag gjorde ingenting. Det var ju du som knuffade honom.”
”Försök inte med mig!” Hon kunde knappt hålla gråten från halsen. ”Jag såg dig!”
”Ok, ok, det var jag. Men försök inte säga att du inte ville det innerst inne.”
”Det spelar ingen roll! Nu tycker ingen om mig längre. Inte ens mamma och pappa! Jag ska få gå till en psykolog!” Det var ingen mening med att hålla tillbaka tårarna, för det hade ändå inte hjälpt. Det var snart alldeles kallt på hennes kinder, och det var minusgrader i luften som gjorde att tårarna snabbt frös till is på hennes overall.
Gubben sjönk tillbaka i skuggan av en trädstam. Hans klohand kröktes runt en kvist och knäckte den tankspritt mitt itu. ”Han kommer inte att kunna gå riktigt på väldigt lång tid. Kanske inte i hela sitt liv. Visst förtjänar han det? Vad hade du tänkt få ut av balanserandet vid Stupet annars? Respekt? Du kommer aldrig få någons respekt.”
”Jag vet! Jag vet att han inte kommer att kunna gå! Och ja, hade jag fått bestämma hade han gärna fått bryta tungan så att jag slapp höra hans äckliga röst också. Men dom trodde att det var jag! Ingen tycker om mig längre!”
”Det var oundvikligt. Du höll på att förlora dina tjejkompisar i vilket fall. Ingen vill vara med någon som dig. Tro mig, jag vet.” Han höll upp sina missbildade händer framför hennes ansikte och gav henne ett brett flin som blottade de ojämna, svarta huggtänderna.
”Inte så konstigt om du knuffar ner folk från stup.”
”Det gjorde precis du med.”
”Inte på riktigt! Det var ju inte jag! Det var du!”
"Det vet ju bara du. Vad gör det för nytta då?”
Hon var så arg att hon inte kunde hålla sig längre, utan skyndade fram till honom och började slå mot honom med knutna nävar. Men hon träffade inte ett enda slag, för hans händer sköt ut som huggormar och tog ett hård tag om hennes handleder.
”Jag gjorde dig en tjänst med den där pojken.” Hans röst väste precis som en huggorm också. ”Du är skyldig mig en tjänst som jag kan kräva av dig när som helst. Precis som med Satmaran.”
”Jag bad ju inte om det! Då gills det inte!” Hon försökte slita sig loss, men hans grepp var stenhårt. Armarna kändes som de skulle gå sönder vilket ögonblick som helst.
Han svor till och stötte undan henne, skickade henne baklänges ut på stigen igen. ”En tjänst är en tjänst.”
Sedan vände han sig om och begav sig bort från stigen, och ut bland de snötyngda grenarna. Hon låg kvar i snön och såg hans rygg långsamt avlägsna sig. En halvminut senare var hon helt ensam igen, och hon ville bara gråta ännu mer, men tårarna hade tagit slut.
söndagen den 8:e november 2009
Mitt namn är Dancer...
... och på min bröllopsdag dödade de min man och våldtog min bästa vän. Ändå riskerar jag varje dag mitt liv för att rädda Ferelden från undergång. Vad gör det mig till? En hjälte.
En jobbig vecka senare...
Den här veckan har varit tung. För några veckor sedan blev jag ombedd att hålla ett prat om mitt masterprojekt för delar av den teoretiska astrofysikgruppen, vilket jag gjorde under onsdagen, och dagen därpå hjälpte jag till när vi fick besök av sju danska potentiella framtida masterstudenter, vilket jag gjorde i form av ytterligare ett prat om mitt masterarbete tillsammans med lite allmänt om Gaia-satelliten. De två praten, tillsammans med en javalabb som också den var under onsdagen, resulterade i en enormt trög vecka fram till torsdag.
Nu på torsdag ska jag hålla ett prat om planetmigration, tillsammans med en femsidig rapport, och jag började med den idag. Plus att jag borde se till att rollspelandet i Calimshan blir av snart, plus att jag fick Dragon Age i torsdags. Om Dragon Age fortsätter likadant som det började, så tror jag faktiskt att det knuffar ner Baldurs Gate 2 från tronen, och intar det högsäte som tidernas bästa datorspel förtjänar. Och det är riktigt, riktigt bra, men mer om det senare.
Nanon går faktiskt riktigt bra, trots den jobbiga veckan. Som man kan se på Nanoräknaren till höger ligger jag väl inom det gröna, och har alltså på en vecka lyckats skriva över 20 000 ord (motsvarandes 2500 ord per dag, där 1667 är rekommenderat). Sjukt kul, och det flyter på bra som fasiken också. Klämmer mellan 1000 och 1500 ord i timmen när jag väl hinner sätta mig ner, och det känns faktiskt som det är relativt bra ord också.
Om jag nu bara överlever planetmigrationerna så tror jag nog att livet i November ska kunna bli en riktig fest.
Nu på torsdag ska jag hålla ett prat om planetmigration, tillsammans med en femsidig rapport, och jag började med den idag. Plus att jag borde se till att rollspelandet i Calimshan blir av snart, plus att jag fick Dragon Age i torsdags. Om Dragon Age fortsätter likadant som det började, så tror jag faktiskt att det knuffar ner Baldurs Gate 2 från tronen, och intar det högsäte som tidernas bästa datorspel förtjänar. Och det är riktigt, riktigt bra, men mer om det senare.
Nanon går faktiskt riktigt bra, trots den jobbiga veckan. Som man kan se på Nanoräknaren till höger ligger jag väl inom det gröna, och har alltså på en vecka lyckats skriva över 20 000 ord (motsvarandes 2500 ord per dag, där 1667 är rekommenderat). Sjukt kul, och det flyter på bra som fasiken också. Klämmer mellan 1000 och 1500 ord i timmen när jag väl hinner sätta mig ner, och det känns faktiskt som det är relativt bra ord också.
Om jag nu bara överlever planetmigrationerna så tror jag nog att livet i November ska kunna bli en riktig fest.
måndagen den 2:e november 2009
Dagens tal: 10 079
10 079 ord skrivna. Det motsvarar mer än 20% av målet, och det på två dagar. Det är fullständigt vansinnigt, och det var lika kul idag som det var att sätta igång med allting igår, och gick ungefär lika snabbt när jag väl lyckades få tiden att sätta mig ner vid datorn. Förberedelser, kan vi konstatera, hjälper något fantastiskt, och det gör det även att ha ett superspännande tema att skriva på. En kombination av dem båda är ett vinnande koncept :)
Dagens skiss-utdrag blir kort:
Skolan gick ganska bra nu. Det hade faktiskt blivit bättre efter de första månaderna, och hon hade några hon kunde leka med på rasterna. Emilia och Sara framförallt, för dom gillade ändå inte att vara ute och leka på lekplatsen, och om dom stannade kvar i klassrummet tillsammans med Anna slapp dom ha fröken tjatandes på dem. Anna förstod att det var en stor anledning till att de ofta var med henne, men hon tyckte ändå att de hade väldigt roligt tillsammans, så det var inget större problem. De brukade rita tillsammans, stora teckningar på de största papprena som fröken kunde hitta, som de sedan tejpade ihop till jättestora teckningar med skogar och blommor och hus och bilar och hästar, Sara gillade hästar, och hundar och simhallar och mammor och pappor och drottningar och prinsar. Det var jätteskoj, och en av dem blev så fin att fröken bad om att få sätta upp den på väggen.
I tvåan lärde hon sig att multiplicera och dividera och lärde sig att säga äppel och haus och Maj nejm iss Anna på engelskan. Det var väldigt roligt. Ibland fick hon ta med Emilia och Sara hem till sig så att de kunde göra läxor och se på film tillsammans. Dom var väldigt avundsjuka på hennes fina målarstativ hon fått på sin åttaårsdag. Emilia sa att hon skulle bli konstnär när hon blev stor, och då skulle hon ha precis ett sånt stativ som Anna hade.
Sen kom sommarlovet innan trean, och då gick Annas värld sönder.
Dagens skiss-utdrag blir kort:
Skolan gick ganska bra nu. Det hade faktiskt blivit bättre efter de första månaderna, och hon hade några hon kunde leka med på rasterna. Emilia och Sara framförallt, för dom gillade ändå inte att vara ute och leka på lekplatsen, och om dom stannade kvar i klassrummet tillsammans med Anna slapp dom ha fröken tjatandes på dem. Anna förstod att det var en stor anledning till att de ofta var med henne, men hon tyckte ändå att de hade väldigt roligt tillsammans, så det var inget större problem. De brukade rita tillsammans, stora teckningar på de största papprena som fröken kunde hitta, som de sedan tejpade ihop till jättestora teckningar med skogar och blommor och hus och bilar och hästar, Sara gillade hästar, och hundar och simhallar och mammor och pappor och drottningar och prinsar. Det var jätteskoj, och en av dem blev så fin att fröken bad om att få sätta upp den på väggen.
I tvåan lärde hon sig att multiplicera och dividera och lärde sig att säga äppel och haus och Maj nejm iss Anna på engelskan. Det var väldigt roligt. Ibland fick hon ta med Emilia och Sara hem till sig så att de kunde göra läxor och se på film tillsammans. Dom var väldigt avundsjuka på hennes fina målarstativ hon fått på sin åttaårsdag. Emilia sa att hon skulle bli konstnär när hon blev stor, och då skulle hon ha precis ett sånt stativ som Anna hade.
Sen kom sommarlovet innan trean, och då gick Annas värld sönder.
Nattflickan: Ett utdrag
En Nano-dag har gått, och resultatet är tusen meter över förväntan. Jag siktade på 5000 ord, trodde 3000, och landade på 7330. Det flyter på riktigt bra med skrivandet, kan vi konstatera, och faktum är att det känns roligare än något tidigare Nano gjort. Jag ser redan fram emot imorgon kväll när jag får vara med om ytterligare hemskheter med den stackars nattflickan Anna.
Här kommer i alla fall ett litet utdrag ur prologen. Märk dock att det här är direkt från snabbskrivarlandet, och att 90% av orden antagligen inte kommer att överleva December-redigerandet.
Den lilla vita papperstussen kom flygande genom luften, rakt emot henne. Hon såg den komma långt i förväg, men gjorde inga försök att undvika den. Det kladdiga pappret träffade henne på halsen, och studsade vidare ned på golvet. Till höger om henne hördes ett tyst fnissande, men hon gjorde sitt bästa för att inte låtsas om det.
Egentligen skulle man inte behöva vara med om sånt där, visste hon, men det fanns ingenting hon kunde göra för att stoppa det. Det var den första vanliga måndagen på höstterminen, och hennes sjätte skoldag totalt i högstadiet. Hennes klass var ny, en ihopblandning av mellanstadieklasserna från Viken och kanske en fjärdedel nya elever som kom utifrån. Ändå visste alla vem hon var, men inte för att hon var populär, utan för att hon var annorlunda. De som inte redan hade hört historierna om henne fick dem snabbt berättat för sig.
Hon var Nattflickan, tjejen som inte tålde solljus. Hon var så allergisk mot solen att hon inte kunde vara ute på dagen utan heltäckande tröja och keps, hur varmt det än var, och hon fick till och med dispens för att kunna vara inomhus på idrotten om det var för soligt. Hon var tjejen som trodde att hon var en vampyr, eller varulv, eller vampyrvarulv. Det var hon som hade knuffat Alex nedför Stupet i lågstadiet, så att han fick ligga på sjukhus i en vecka. Det var hon som hade dödat gubben Holms katt så sent som i våras. Spikat upp den på gubbens dörr, sade de, men den biten var faktiskt inte sann. Och hon hade inte dödat den heller. Inte egentligen. Om de bara kunde lyss…
Hennes tankar avbröts. ”Fint väder idag, eller hur, Anna? Hänger du med ner och badar sen?”
Hon såg inte vem det var som sagt det, ansträngde sig till sitt yttersta för att inte vrida på huvudet och titta efter. Men sen insåg hon att hon kände igen rösten. Det var Robban, hennes gamla bänkkamrat under våren i sexan. Hon hade tyckt om honom då, för de hade haft en tyst överenskommelse om att inte störa varandra. Nu hade han tydligen bestämt sig för att ändra på sin strategi. Högstadiet verkade ha den effekten på folk. De ändrade på sig, och allting blev farligare och obehagligare. Inte ens Robban hade klarat sig från att förändras, tydligen.
”Åh, nej! Förlåt, jag glömde! Vampyrer badar ju bara i badkar…”
Det var ju inte ens roligt, men hans ord åtföljdes ändå av rad skratt från högra sidan av klassrummet. Hon kostade på sig att vrida lite på huvudet, och fick syn på Robban som satt och tittade på två tjejer som gått i 6b. Nettan och Åsa trodde hon att de hette.
Amir från 6c stämde in bland rösterna. Han satt i bänken framför henne. “Vampyr va? Var har du gjort av huggtänderna?”
Hon önskade att det hade gått att sitta ännu längre bort från allting, men hon hade redan ryggen mot klassrummets bakersta vägg. Men det spelade ingen roll, ingenting hjälpte när allting drog igång. Det här hade hon varit med om förut, men nu i högstadiet var insatserna högre.
Amir fortsatte. ”Hon säger inte så mycket, den där. Kanske har fullt upp med att gömma dem. Ska vi bända lite och titta efter?”
Han gjorde en ansats att resa på sig, och tittade sig omkring på sina klasskamrater. Anna spände sig, beredd på det värsta. Nu hade de fått allas blickar på sig, men ingen verkade göra någon större rörelse för att sälla sig till Amirs påhitt. Plötsligt såg hon hur Robert började resa på sig, ivrigt påhejad av sina två tjejkompisar.
”Var har du gjort av din hjärna, Amir?” Var det verkligen hon som sagt det? Nu måste hon fortsätta. ”Det har jag alltid funderat över. Men du har väl ingen. Kanske om jag knuffade ned dig från något högt och tittade efter? Om jag bände lite…”
Hon ångrade sig genast. Hon skulle inte ha dragit upp Stupet. Om det var någon som inte hade trott på ryktena skulle han definitivt göra det nu. Amir svarade inte, utan tittade menande på de andra och vände ryggen mot henne. Robban sjönk dock tillbaka till sin stol, så lite positivt hade ju i alla fall kommit ut av det hela. Sedan gick pratet igång igen. Hade hon verkligen syftat på vad de trodde att hon hade syftat på? Ja, titta bara på henne. Hon är ju praktiskt taget en livs levande galning. Inte konstigt att hon är utstött, den där Nattflickan, som hon håller på. Håll er borta från henne.
Här kommer i alla fall ett litet utdrag ur prologen. Märk dock att det här är direkt från snabbskrivarlandet, och att 90% av orden antagligen inte kommer att överleva December-redigerandet.
Den lilla vita papperstussen kom flygande genom luften, rakt emot henne. Hon såg den komma långt i förväg, men gjorde inga försök att undvika den. Det kladdiga pappret träffade henne på halsen, och studsade vidare ned på golvet. Till höger om henne hördes ett tyst fnissande, men hon gjorde sitt bästa för att inte låtsas om det.
Egentligen skulle man inte behöva vara med om sånt där, visste hon, men det fanns ingenting hon kunde göra för att stoppa det. Det var den första vanliga måndagen på höstterminen, och hennes sjätte skoldag totalt i högstadiet. Hennes klass var ny, en ihopblandning av mellanstadieklasserna från Viken och kanske en fjärdedel nya elever som kom utifrån. Ändå visste alla vem hon var, men inte för att hon var populär, utan för att hon var annorlunda. De som inte redan hade hört historierna om henne fick dem snabbt berättat för sig.
Hon var Nattflickan, tjejen som inte tålde solljus. Hon var så allergisk mot solen att hon inte kunde vara ute på dagen utan heltäckande tröja och keps, hur varmt det än var, och hon fick till och med dispens för att kunna vara inomhus på idrotten om det var för soligt. Hon var tjejen som trodde att hon var en vampyr, eller varulv, eller vampyrvarulv. Det var hon som hade knuffat Alex nedför Stupet i lågstadiet, så att han fick ligga på sjukhus i en vecka. Det var hon som hade dödat gubben Holms katt så sent som i våras. Spikat upp den på gubbens dörr, sade de, men den biten var faktiskt inte sann. Och hon hade inte dödat den heller. Inte egentligen. Om de bara kunde lyss…
Hennes tankar avbröts. ”Fint väder idag, eller hur, Anna? Hänger du med ner och badar sen?”
Hon såg inte vem det var som sagt det, ansträngde sig till sitt yttersta för att inte vrida på huvudet och titta efter. Men sen insåg hon att hon kände igen rösten. Det var Robban, hennes gamla bänkkamrat under våren i sexan. Hon hade tyckt om honom då, för de hade haft en tyst överenskommelse om att inte störa varandra. Nu hade han tydligen bestämt sig för att ändra på sin strategi. Högstadiet verkade ha den effekten på folk. De ändrade på sig, och allting blev farligare och obehagligare. Inte ens Robban hade klarat sig från att förändras, tydligen.
”Åh, nej! Förlåt, jag glömde! Vampyrer badar ju bara i badkar…”
Det var ju inte ens roligt, men hans ord åtföljdes ändå av rad skratt från högra sidan av klassrummet. Hon kostade på sig att vrida lite på huvudet, och fick syn på Robban som satt och tittade på två tjejer som gått i 6b. Nettan och Åsa trodde hon att de hette.
Amir från 6c stämde in bland rösterna. Han satt i bänken framför henne. “Vampyr va? Var har du gjort av huggtänderna?”
Hon önskade att det hade gått att sitta ännu längre bort från allting, men hon hade redan ryggen mot klassrummets bakersta vägg. Men det spelade ingen roll, ingenting hjälpte när allting drog igång. Det här hade hon varit med om förut, men nu i högstadiet var insatserna högre.
Amir fortsatte. ”Hon säger inte så mycket, den där. Kanske har fullt upp med att gömma dem. Ska vi bända lite och titta efter?”
Han gjorde en ansats att resa på sig, och tittade sig omkring på sina klasskamrater. Anna spände sig, beredd på det värsta. Nu hade de fått allas blickar på sig, men ingen verkade göra någon större rörelse för att sälla sig till Amirs påhitt. Plötsligt såg hon hur Robert började resa på sig, ivrigt påhejad av sina två tjejkompisar.
”Var har du gjort av din hjärna, Amir?” Var det verkligen hon som sagt det? Nu måste hon fortsätta. ”Det har jag alltid funderat över. Men du har väl ingen. Kanske om jag knuffade ned dig från något högt och tittade efter? Om jag bände lite…”
Hon ångrade sig genast. Hon skulle inte ha dragit upp Stupet. Om det var någon som inte hade trott på ryktena skulle han definitivt göra det nu. Amir svarade inte, utan tittade menande på de andra och vände ryggen mot henne. Robban sjönk dock tillbaka till sin stol, så lite positivt hade ju i alla fall kommit ut av det hela. Sedan gick pratet igång igen. Hade hon verkligen syftat på vad de trodde att hon hade syftat på? Ja, titta bara på henne. Hon är ju praktiskt taget en livs levande galning. Inte konstigt att hon är utstött, den där Nattflickan, som hon håller på. Håll er borta från henne.
söndagen den 1:e november 2009
Och NaNoWriMo är igång!
Två timmar och tio minuters skrivande in på den internationella skrivarmånaden, och när jag nu går och läggar mig har jag redan hunnit stoppa 2322 ord i säcken! Jag hade planerat att satsa på fem tusen ord nu under söndagen, men jag tror nog att jag lugnt kan klämma till med ett minimum på sex tusen ord.
Det här blir en grymt bra månad, och lite utdrag kommer att dyka upp inom kort!
Det här blir en grymt bra månad, och lite utdrag kommer att dyka upp inom kort!
lördagen den 31:e oktober 2009
Nio timmar kvar...
...och nu känner jag faktiskt att planerandet börjar se bra ut. Jag leder definitivt på förberedelsefronten i år jämfört med tidigare år, och jag har på känn att det kommer att märkas i skrivhastigheten. Snart får vi se om jag har rätt...
torsdagen den 29:e oktober 2009
Nattflickan
Monster finns verkligen på riktigt, och de bor verkligen under din säng. Det var den läxa som hon lärde sig som sjuåring. Vid nio års ålder sluter hon ett avtal med dem, när hon får reda på att hennes mamma är dödligt sjuk i cancer. Ett halvår senare överlever mamman mirakulöst, och Anna står plötsligt i skuld till monstren.
Nu är hon tretton år gammal, och är fortfarande skyldig dem ett liv. Det börjar bli dags att återbetala skulden.
Nu är hon tretton år gammal, och är fortfarande skyldig dem ett liv. Det börjar bli dags att återbetala skulden.
Två dagar och en kväll kvar
Woaaah, nu är det nära! Jag har ju inte alls hunnit förbereda så mycket som jag skulle. Woaaaaaah! Förberedaförberedaförberedaförbereda!
söndagen den 25:e oktober 2009
Uppladdning inför NaNoWriMo 2009
Den första November närmar sig med stormsteg. Årets NaNoWriMo ska bli den snabbaste och effektivaste och mest smärtfria hittills, för den här gången ligger planerande på schemat. Men först:
Att fly från döden ligger på 92817 ord, eller 305 boksidor med text. Jag blev precis klar med det största svarta hålet i texten. I princip är det nu två halva kapitel plus en epilog kvar, och efter det blir det möjligt att låta folk läsa och kommentera de storymässiga elementen i större skala (eller nåt sånt). Men det blir om minst en och en halv månad, för i November är jag upptagen.
Sista veckan ska spenderas på planerande. Jag har redan fler saker klara för mig den här gången än jag haft någon av de tidigare Nanosarna, och efter den här veckan ska jag ha en så detaljerad plan att det bara blir att sätta sig ner och skriva 100 timmar i sträck utan att behöva få personlighetskris över att jag inte vet vad som komma skall. Det blir lätt 3000 ord om dagen.
Nattflickan kommer att bli superbra!
Att fly från döden ligger på 92817 ord, eller 305 boksidor med text. Jag blev precis klar med det största svarta hålet i texten. I princip är det nu två halva kapitel plus en epilog kvar, och efter det blir det möjligt att låta folk läsa och kommentera de storymässiga elementen i större skala (eller nåt sånt). Men det blir om minst en och en halv månad, för i November är jag upptagen.
Sista veckan ska spenderas på planerande. Jag har redan fler saker klara för mig den här gången än jag haft någon av de tidigare Nanosarna, och efter den här veckan ska jag ha en så detaljerad plan att det bara blir att sätta sig ner och skriva 100 timmar i sträck utan att behöva få personlighetskris över att jag inte vet vad som komma skall. Det blir lätt 3000 ord om dagen.
Nattflickan kommer att bli superbra!
torsdagen den 22:e oktober 2009
Det blir aldrig som man tänkt sig
Dagens tips: Planera aldrig någon rollspelskampanj mer än en gång i förväg. Det händer alltid något konstigt som totalt går emot alla dina genomtänkta spekulationer om framtiden.
De enda som hade möjligen att rädda Calimshan från kaoset åkte just på råspö av några avdankade gladiatorer i ett utplundrat köpmannahus i det brinnande inferno som är staden Hessa. Allt jag totat ihop hittills får åka i papperskorgen. Nya planer är på g.
De enda som hade möjligen att rädda Calimshan från kaoset åkte just på råspö av några avdankade gladiatorer i ett utplundrat köpmannahus i det brinnande inferno som är staden Hessa. Allt jag totat ihop hittills får åka i papperskorgen. Nya planer är på g.
onsdagen den 14:e oktober 2009
Sexårsdagen
I söndags firade jag och Maria vår sexårsdag (som egentligen var i måndags). Vi har pratat länge om att gå på opera, så Maria var duktig och hittade Askungen av Rossini, som gick på Malmö Opera. Askungen var riktigt bra, och precis exakt som vi föreställde oss att en opera skulle vara. Sen snurrade vi runt i Malmö och Lund och hade det trevligt. Det var allt i allt en mycket lyckad dag, och längst ner har jag lagt upp ett par konstiga bilder från operan. Det var alltså från pausen, och var egentligen helt fullsatt. Opera är en folkrörelse, så det så!
Sex år tillsammans är bra himla mycket, och det har varit jättebra. Nu satsar vi på ytterligare tvåhundraåttiotvå år tillsammans. För det borde ju vara hela fyrtiosju gånger bättre än jättebra. Och det är ganska bra!
Sex år tillsammans är bra himla mycket, och det har varit jättebra. Nu satsar vi på ytterligare tvåhundraåttiotvå år tillsammans. För det borde ju vara hela fyrtiosju gånger bättre än jättebra. Och det är ganska bra!
söndagen den 4:e oktober 2009
Testar lite
Jag håller på och testar lite med olika layouts. Det är svårt dock, för blogspot är dessvärre lite svårändrat på sina håll.
Optiska illusioner
Jag skriver vanligen inte om sånt här på den här bloggen, men den här gången var jag bara tvungen. Ruta A och B har samma färg. Precis samma färg. Hur jag än gör kan jag inte se det. Var tvungen att gå in i Photoshop och dra streck själv för att övertyga mig om att det är sant, och det är knappt jag går med på det än. På den här mindre bilden kan man nog se en viss antydan till det om man tittar på den ljusa rutan mellan A och B, men... njae. Optiska illusioner har man ju sett förut, liksom, men den här var värst hittills.Spana in Astronomy Picture of the Day.
fredagen den 2:e oktober 2009
Fritid och Windows 7
Den här veckan har varit fantastiskt skön. Jag har kunnat arbeta någorlunda effektivt, kunnat gå hem relativt tidigt, passat upp stackars förkylda Maria så gott jag förmått och kikat in en inte oansenlig del Magic. Det är super, och så hoppas jag att det förblir ett tag till. Igår natt fick jag en inspirationsrush till både nya romanen och ett litet lurigt stycke jag haft problem med i Att fly från döden, så helgen kommer förhoppningsvis att kunna ägnas åt skrivandet.
Dock kan jag inte hålla mig längre. Mina 1,5 år med Vista på den nya datorn har varit de lättaste datoråren någonsin (faktum är att jag under den tiden inte haft ett enda litet problem, eller bluescreen, och allting har varit blixtsnabbt), men i juni gick jag och skaffade Windows 7 RC till Andromeda, vår vardagsrumsdator, och det går banne mig inte av för hackor. Det är väl snarare att beakta som någon form av uppdatering av Vista, men jäklarns vilken uppdatering! Snabbare, mer slimmat, snyggare, och är ett underverk med drivrutinsuppdateringar.
Nu när jag väl har tid över kunde jag faktiskt inte hålla mig längre, och då Lunds Universitet bjuder på licenser var det bara att slå till. När jag väl fått Capella att funka är det bara att fortsätta med Sirius. Allt på ett kort, men från mina erfarenheter av Windows 7 med Andromeda är det ett säkert ett.
Tack för en bra tid, Vista! Efter att ha kört med hela Windowskonkarongen, Linux och fått en bra uppfattning av OS X kan jag lugnt meddela att du leder stort hittills!
Dock kan jag inte hålla mig längre. Mina 1,5 år med Vista på den nya datorn har varit de lättaste datoråren någonsin (faktum är att jag under den tiden inte haft ett enda litet problem, eller bluescreen, och allting har varit blixtsnabbt), men i juni gick jag och skaffade Windows 7 RC till Andromeda, vår vardagsrumsdator, och det går banne mig inte av för hackor. Det är väl snarare att beakta som någon form av uppdatering av Vista, men jäklarns vilken uppdatering! Snabbare, mer slimmat, snyggare, och är ett underverk med drivrutinsuppdateringar.
Nu när jag väl har tid över kunde jag faktiskt inte hålla mig längre, och då Lunds Universitet bjuder på licenser var det bara att slå till. När jag väl fått Capella att funka är det bara att fortsätta med Sirius. Allt på ett kort, men från mina erfarenheter av Windows 7 med Andromeda är det ett säkert ett.
Tack för en bra tid, Vista! Efter att ha kört med hela Windowskonkarongen, Linux och fått en bra uppfattning av OS X kan jag lugnt meddela att du leder stort hittills!
söndagen den 27:e september 2009
Tillbaka från Stockholm
September har varit riktigt, riktigt stressigt. Det har varit en kombination av ALVA-jobb, Kulturnatten-förberedelser, Masterpresentations-förberedelser, samt poster-görande till Astronomdagarna 2009 i Stockholm.
Jag åkte upp på torsdag morgon, traskade runt ett antal mil i Stockholm tillsammans med Tobias, tog in på ett sunkigt vandrarhem (ja, även när boende var betalt, studentfasonerna ligger djupt inetsade i min själ), gick på föredrag i AlbaNova från 08.00 till 19.30, åt betalda middagar, luncher, tårtor, kakor och hade postervisning. Allt som allt var det bra och nyttigt, och nu känns det som att man börjar komma riktigt nära proffsastronomin. Vilket det är: Mindre än ett år kvar nu.
Oktober ser betydligt trevligare ut, så jag ska försöka få ner min puls, fortsätta jobba med mina Cepheider, Java-programmera, och ta nya tag i skrivandet som ju kom av sig lite när studierna började igen efter sommaren.
Det blir en bra höst det här.
Jag åkte upp på torsdag morgon, traskade runt ett antal mil i Stockholm tillsammans med Tobias, tog in på ett sunkigt vandrarhem (ja, även när boende var betalt, studentfasonerna ligger djupt inetsade i min själ), gick på föredrag i AlbaNova från 08.00 till 19.30, åt betalda middagar, luncher, tårtor, kakor och hade postervisning. Allt som allt var det bra och nyttigt, och nu känns det som att man börjar komma riktigt nära proffsastronomin. Vilket det är: Mindre än ett år kvar nu.
Oktober ser betydligt trevligare ut, så jag ska försöka få ner min puls, fortsätta jobba med mina Cepheider, Java-programmera, och ta nya tag i skrivandet som ju kom av sig lite när studierna började igen efter sommaren.
Det blir en bra höst det här.
måndagen den 31:e augusti 2009
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
FUCK YOU NILS!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
GOBLIN WAR STRIKE!
FUCK YOU NILS!
onsdagen den 26:e augusti 2009
Ringde vårdcentralen
Detta är sjunde dagen jag är sjuk, och jag genomled precis sjunde natten av sömnproblem på grund av den uppsvullnade halsen och envisa hostan. Bestämde mig för att ringa vårdcentralen, som dock inte hade någon tid över idag, men som tyckte att jag om jag trodde att det behövdes skulle ringa Akutmottagningen eller någon Smittskyddsmoj. Jag berättade att jag sovit väldigt lite under den senaste veckan och undrade om det fanns något bra jag kunde göra för att äntligen få sova mer än två timmar i sträck.
Hon frågade om jag hade testat att ta Alvedon.
Hon frågade om jag hade testat att ta Alvedon.
tisdagen den 25:e augusti 2009
söndagen den 23:e augusti 2009
Sjuk
Jahopp, så sitter man här för fjärde natten i rad utan att kunna sova. Klockan är tjugo i sex, och jag har kanske sovit en timme hittills. Vet inte riktigt exakt, för saker är väldigt luddiga, men något åt det hållet. Gick och blev sjuk natten till min födelsedag, och har mått riktigt uruselt sen dess. Halsen bränner och värker och river, illamående, yrsel, huvudvärk, feber. Kände mig lite bättre igår kväll, och hade hoppats att få en första god natts sömn på ett tag, men det gick ju åt helvete. Fjärde jävla natten, och jag är helt totalt förbannat astrött.
Tacka gud för Sirius. Han hjälper mig så gott han kan.
Tacka gud för Sirius. Han hjälper mig så gott han kan.
torsdagen den 13:e augusti 2009
Och skrivandet fortsätter
Jag har sedan det senaste inlägget skrivit mellan 1500 och 2500 ord per dag på Att fly från döden med mycket få undantag. Det är helt otroligt bra, och jag är supernöjd. Problemet är att det är redigeringsarbete det är fråga om, vilket innebär att jag för varje två ord jag skriver tar bort ett, ungefär. Dagens ordräkning ger en ställning på totalt 85 133 ord. Utanför NaNoWriMo är ju inte antalet ord en målsättning i sig längre, men det ger fortfarande den känsla av framsteg som man behöver för att orka fortsätta.
Jag funderade i nästan ett års tid på att flytta handlingen från Paris till Bordeaux, av skäl som mestadels innefattar afrikanska flyktingar, flyktingläger och diverse geografiska krav. Det kändes lite som ett löjligt problem, då jag varken har varit i Paris, Bordeaux eller ens Frankrike själv, men så var det. Till slut bestämde jag mig dock för att behålla Paris, skriva om längre passager för att få det trovärdigt, och resultatet blev faktiskt finfint. Det kommer att behövas lite mer arbete för att det verkligen ska kännas som Paris, men det kommer garanterat med tiden.
Efter den senaste tidens redigeringsarbete är nu de första 50 000 orden, eller 170 sidorna, ganska huggna i sten. Inte språkmässigt, men väl handlingsmässigt. De kommer antagligen att fyllas ut lite här och var, men det blir först senare. Efter det kommer vi till ett längre parti som jag inte är nöjd med, och som jag tyvärr klantade mig med när jag började skriva. Tyvärr har det gått så långt att det omöjligt kan undvikas, så målet innan första september blir att ha skrivit igenom det så bra som tiden tillåter mig, så får vi se vad höstens försöksläsare säger.
Jag vet dock vad slutsatsen från problemområdet kommer att vara, och finalen är ganska spikad. Sitter faktiskt och förbättrar den just nu, och jag tycker nog att den blir ganska sjysst. Att fly från döden ska bli mer eller mindre klar för en total genomläsning av utomstående i augusti, det finns inga alternativ. Det blir super det här.
Jag funderade i nästan ett års tid på att flytta handlingen från Paris till Bordeaux, av skäl som mestadels innefattar afrikanska flyktingar, flyktingläger och diverse geografiska krav. Det kändes lite som ett löjligt problem, då jag varken har varit i Paris, Bordeaux eller ens Frankrike själv, men så var det. Till slut bestämde jag mig dock för att behålla Paris, skriva om längre passager för att få det trovärdigt, och resultatet blev faktiskt finfint. Det kommer att behövas lite mer arbete för att det verkligen ska kännas som Paris, men det kommer garanterat med tiden.
Efter den senaste tidens redigeringsarbete är nu de första 50 000 orden, eller 170 sidorna, ganska huggna i sten. Inte språkmässigt, men väl handlingsmässigt. De kommer antagligen att fyllas ut lite här och var, men det blir först senare. Efter det kommer vi till ett längre parti som jag inte är nöjd med, och som jag tyvärr klantade mig med när jag började skriva. Tyvärr har det gått så långt att det omöjligt kan undvikas, så målet innan första september blir att ha skrivit igenom det så bra som tiden tillåter mig, så får vi se vad höstens försöksläsare säger.
Jag vet dock vad slutsatsen från problemområdet kommer att vara, och finalen är ganska spikad. Sitter faktiskt och förbättrar den just nu, och jag tycker nog att den blir ganska sjysst. Att fly från döden ska bli mer eller mindre klar för en total genomläsning av utomstående i augusti, det finns inga alternativ. Det blir super det här.
söndagen den 2:e augusti 2009
Dagens tal är 77 777!
Nu har jag spenderat ett par veckor med att skriva, och det går faktiskt riktigt bra. Fram till igår skrev jag på Bergakungens Hov och förlängde den från 30k till 46k, alltså en ökning med mer än 50%. Nu är storyn mer cementerad, och det enda riktigt stora kvar att skriva är faktiskt slutscenerna. Därefter blir det lite utfyllnad och redigerande. Räknar väl med ytterligare 20k ord innan historian flyter tillräckligt kontinuerligt för att jag ska vara nöjd.
Igår började jag alltså med Att fly från döden igen. Till min stora förvåning är den faktiskt riktigt läsbar, även när mina ögon och hjärna haft 8-9 månader på sig att bli kritisk till projektet. Just nu läser jag igenom den, fyller ut och förtydligar och försöker få in bakgrundshändelserna i lite mer fokus. Här är det betydligt mindre jobb kvar än Bergakungens Hov. Hade noterat ett tiotal scener som skulle skrivas till, så det är mitt stora mål för augusti, så att verkligen allting är skrivet. Just nu ligger AFFD på 77 777 ord (där Harry Potter 1 har 76 944 ord i jämförelse, och den längsta, Harry Potter 5, har 257 045 ord). Här är det nog ett minimum av 10k ord till, antagligen landar jag nog på dryga 100k innan allt känns helt bra. Det motsvarar cirkus 350 sidor bok. Visst är det häftigt :)
Igår började jag alltså med Att fly från döden igen. Till min stora förvåning är den faktiskt riktigt läsbar, även när mina ögon och hjärna haft 8-9 månader på sig att bli kritisk till projektet. Just nu läser jag igenom den, fyller ut och förtydligar och försöker få in bakgrundshändelserna i lite mer fokus. Här är det betydligt mindre jobb kvar än Bergakungens Hov. Hade noterat ett tiotal scener som skulle skrivas till, så det är mitt stora mål för augusti, så att verkligen allting är skrivet. Just nu ligger AFFD på 77 777 ord (där Harry Potter 1 har 76 944 ord i jämförelse, och den längsta, Harry Potter 5, har 257 045 ord). Här är det nog ett minimum av 10k ord till, antagligen landar jag nog på dryga 100k innan allt känns helt bra. Det motsvarar cirkus 350 sidor bok. Visst är det häftigt :)
lördagen den 4:e juli 2009
Jag lever
Blir lite datorerande såhär i sommartider, men jag måste bara säga en sak efter att ha letat efter någon bra actionfilm att se med lillebror; Crank 2 är världens fucking häftigaste ascoolaste actionpumpade monsterfilm i kubik. Helt fucking galet bra!
måndagen den 15:e juni 2009
söndagen den 7:e juni 2009
En annan värld
Idag har jag spenderat några timmar på att lära mig planetskapande (genom att följa en tutorial relativt noggrant, för en gångs skull. I vanlig ordning tröttnade jag dock framåt slutet, men får nog ses som ganska sjysst resultat ändå.). En del av resultatet kan alltså ses ovan. Vem vet vad för något som står att finna på planetens yta? Är det kanske kristallskeppens hemvist? Vad för något är då ett kristallskepp? Det tål att tänkas på.
Jag kan definitivt rekommendera dinyctis planet-tutorial om man är sugen på att göra egna planeter. Resultatet blir görläckert.
lördagen den 6:e juni 2009
Novellerna uppdaterade
Min jäkla bredbandsleveratör har tydligen dragit in det gratis hemsideutrymmet utan att säga till, så det verkar som att novellerna har varit nere ett bra tag utan att jag upptäckt det. Fixade det nu, med hjälp av Google Sites, så allting är uppe nu. Google är utan tvekan riktigt, riktigt bäst. Jag ser fram emot den dag de börjar göra egna Google-polkagrisar.
Men alltså, om ni inte har spanat in mina upplagda noveller än; gör det. Min personliga favorit är nog Artificiellt liv, som handlar om världens första människoliknande robot som slagit upp sina ögon i en stökig verkstad med två tekniker som försöker lista ut hur i hela friden allting egentligen gick till. Alla ser inte positivt på deras upptäckt, och trycket utifrån på den lilla verkstaden är enormt. I centrum står då alltså Gamma, som febrilt försöker förstå vad det är för värld hon kastats in i. Läs!
(Har man lite mindre tid får man gärna läsa den betydligt kortare novellen Rättvisans pris. Den är kort, mer ett par scener i mitt huvud som jag var tvungen att skriva ner, men jag tycker att dess slutliga form blev riktigt bra. Läs den också!)
Men alltså, om ni inte har spanat in mina upplagda noveller än; gör det. Min personliga favorit är nog Artificiellt liv, som handlar om världens första människoliknande robot som slagit upp sina ögon i en stökig verkstad med två tekniker som försöker lista ut hur i hela friden allting egentligen gick till. Alla ser inte positivt på deras upptäckt, och trycket utifrån på den lilla verkstaden är enormt. I centrum står då alltså Gamma, som febrilt försöker förstå vad det är för värld hon kastats in i. Läs!
(Har man lite mindre tid får man gärna läsa den betydligt kortare novellen Rättvisans pris. Den är kort, mer ett par scener i mitt huvud som jag var tvungen att skriva ner, men jag tycker att dess slutliga form blev riktigt bra. Läs den också!)
fredagen den 5:e juni 2009
Önska dig något
Ett stjärnfall! Se till att önska dig någonting nu, men berätta inte vad, för då går inte önskningen i uppfyllelse.Kom precis hem från lite trevligt brädspelande (med ganska kass vinststatistik), och nu ska jag sova. Sovsov.
onsdagen den 3:e juni 2009
Vår dolda värld
Det finns en del saker som vanligt folk inte känner till. Få vet till exempel att den moderna astronomins avståndsskala vilar på det faktum att massiva stjärnor har en tendens att under några få miljoner år pulsera regelbundet med en period som är beroende på hur starkt de skiner. Ännu färre vet att det går troll i de skånska skogarna, och att Lisebergs underjord är tillhåll för en av Nordens äldsta och listigaste lindormar. Jag har precis kommit över ett foto taget 1943 av en okänd signatur A.T., som jag självklart måste visa för omvärlden. Det kan ju inte finnas något tvivel i ens den mest jordnära mannens hjärta om att det finns varelser som vandrar ibland oss som inte är människor. Det är inte nödvändigtvis en fara för oss dödliga, men vem vet vad skogens väsen kommer att ställa till med om vi fortsätter som vi gör?
Nej, den här blev inte så bra som den borde ha blivit, och jag fegade ur lite i slutet. Kände dock att min andra roman på g, Bergakungens hov, också borde få lite uppmärksamhet, och jag börjar dessutom få ont i ryggen. Men snart ni, snart ska jag börja skriva igen. Då ni, då!
Eller kanske så här?
Okok, det kanske är lite samma teknik som jag hade i förra bilden, men vad gör väl det? Inte byter väl Stefan Holm hoppstil efter varje hopp? Jag håller bara på och förfinar mina Photoshop-skickligheter lite. Faktum är att jag blev ganska skitnöjd med den här också.
Och definitivt och precis, pistolen på bilden är mycket riktigt en Gyurza, inte för att jag ser någon skillnad mellan alla modeller...
Nu gäller det bara att få eländet till bok klart också, innan hårddisken svämmas över av konstiga bilder. Och sova, kanske. Är ju faktiskt en dag imorgon också.
måndagen den 1:e juni 2009
Omslag till Att fly från döden?
Satt och försökte trycka ut lite skrivet, både på novellen som jag tänkte ha klart till Mitranias novelltävling (går sådär, inte börjat än, inga idéer (jävla studerandet som suger åt sig all min energi)), och på Att fly från döden. För en timme sen gav jag upp och började mecka i Photoshop, med ovanstående resultat. Jag är faktiskt riktigt nöjd, och skulle helt klart kunna tänka mig att ha det som omslag till boken som aldrig kommer att ges ut.
söndagen den 31:e maj 2009
Senaste alstret
Lattjade lite i Photoshop, består av 17 olika layers och en... nä, det var Maria som gjorde den här i paint med lite assistans från mig. Hon la aldrig upp den själv, så då får väl jag göra det. Där har ni grejer!
söndagen den 24:e maj 2009
Och en till
Ytterligare en slumpbild jag kom över när jag gick igenom min slarviga mapp. Orginalet från något år tillbaka såg värre ut, så jag spenderade några snabba sekunder på att snygga till det lite. Gaanska sjysst, i alla fall. Varför det står "Artificiellt Liv" kan jag inte svara på, då novellen ifråga handlar om något helt annat.
En liten grej
En liten Photoshopbild jag gjorde för ett tag sen. Går igenom min tämligen oorganiserade Fredrikmapp och tyckte den här var läcker.
tisdagen den 19:e maj 2009
Nu ni! Nu.
Nu är det nya tider. Det har dröjt alldeles för länge sedan jag jobbade något på skrivandet, cirkus 5 månader om jag inte räknat snett. Det håller inte, och det kommer bli ändring på det från och med nu. Exjobbet börjar rulla på, så nu ska jag allt kunna hinna med att få in skrivandet tillsammans med rollspelandet vad gäller kreativa aktiviteter. Det fixar jag vet ni.
Och ett litet sent internetgrattis till Maria (du har ju redan fått ett antal reella grattisar). Älskar dig!
Och ett litet sent internetgrattis till Maria (du har ju redan fått ett antal reella grattisar). Älskar dig!
fredagen den 8:e maj 2009
Stockholm håller på att göras
Stockholm är super, vädret är super, vandrarhemmet är super, Skansen var super, mina skor suger, Drottningholm var super, Sirius är super, Maria är super, och vår fem-årsdag-ett-halvt-år-för-sent var super. Allt är megabra.
Fredrik signing off.
Fredrik signing off.
onsdagen den 6:e maj 2009
Bussen
Nu sitter jag här på en buss med Sirius och Maria. Sirius klarar av sitt eldprov med galans, och Hitman-filmen har ett visst underhållningsvärde. Maria är bra hon också.
Ikväll bär det av mot kungliga huvudstaden
Ikväll blir det resa av. Jag och Maria ska nämligen ta oss lite tid och titta på hennes bror, som går högvakt vid Drottningholm. Väl där ska vi förutom tittande av kungliga slott och soldater i konstiga kläder traska runt i Gamla stan, göra ett besök till Skansen, kanske köpa något skoj på SF-bokhandeln och helt enkelt göra stan. Det blir grejer det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)